Kovalam by the sea

Nu är jag i Kerala. I Kovalam by the sea. Hit kom jag i förrgår kväll, efter nio timmars taxifärd från Bodhi Zendo i grannstaten Tamil Nadu. Det är egentligen bara en bergskedja som skiljer åt dessa två sydindiska delstater, Tamil Nadu i öst och Kerala i väst. Sträckan från Bodhi Zendo till Kovalam är gissningsvis runt 40 mil, men vägarna och trafiken i det här landet är indiska, inte svenska, så jag tror ni förstår. Ändå: Resan var riktigt bekväm. En bra bil med en bra chaufför hade jag, båda handplockade av Sasi på kontoret. Nu är jag här, i sol och hetta, njutandes av färsk papaya i tidig morgon medan vågorna slår mot stranden och fiskarna drar ut till havs i sina båtar. Har jag det bra? Ja!

Månaden på Bodhi Zendo blev hektisk. Varför? Är inte Bodhi Zendo ett center för meditation? Jodå, det är det. Men julen lackade även där. Ganska snabbt infann jag mig i en liten kör, övandes sånger till alla julfester. På tre lokala skolor inte bara sjöng vi, nej, vi drog in barnen i enkla lekar och blev de där konstiga tanterna och farbröderna i gråton, de enda i församlingen som inte var festklädda i alla regnbågens färger. Nåväl, vi blev uppskattade. Även av oss själva. Och vår egen julfest var det ös på, till och med så pass att jag, när vi tre svenskar skulle framföra Stilla natt på vårt språk, sjöng för full hals och med min djupaste altstämma att ”Kristus till himlen är kommen”. Den versionen var ju faktiskt rolig. Stackars Jesus fick en ”shortcut” från alla vedermödor här i jämmerdalen.

I natt kom min kompis Marianne hit, direkt från Svedala. Det är morgon, och hon sover, förhoppningsvis sött, i sitt rum. Vi ska följas åt i fyra veckor i Kerala. Det ser jag fram emot!

Så här var kvällsljuset igår, sett från min altan:

1461267_10153192975974523_6747575682567228886_n

Bodhi Zendo, Indien

Två veckor har jag nu varit på Bodhi Zendo, min bas i Indien. Det här är ett center för zen-meditation, som leds av zen-mästaren Ama Samy. Hur har jag hittat det här paradiset i Perumalmalai Hills i sydligaste Indien? Jo, Ama Samy leder retreater, eller sesshins, som det heter på zen-språk, i Sverige och övriga Europa varje sommar. Jag träffade honom första gången för närmare tjugo år sedan. Det här är min fjärde längre resa till och i Indien, och min tredje vistelse på Bodhi Zendo.

Här är gott att vara. Ingenting att åstadkomma. Inget funderande över vad man ska göra härnäst, vad man ska ha till middag, vilken kanal man ska titta på eller hur man ska få ihop sitt liv. Allt är utstakat. Det är bara att följa schemat, och ”görat” flyter på. Visst finns det en trygghet i en struktur? Ja, säger jag som alltför lätt hamnar på villospår i min egen mentala djungel. Jag gillar rutiner. Men, även de bästa rutiner kan ju med tiden bli automatiserade så man blir en robot som gör det man alltid gjort, på det sätt man alltid gjort. Nu talar jag om mig själv, inte om er andra. I vilket fall. Det är här mindfulness, som ju är en viktig del av zen i praktiken, blir intressant. För mig. Jag som alltför lätt får en oreda i huvudet så att de eventuellt klara tankarna drunknar i all trängsel i nämnda kroppsdel, mår särskilt bra av att vara i den här miljön. För här, här är det inte bara meditation som praktiseras. Nej, lika mycket handlar det om att göra våra dagliga rutiner till ritualer, om man vill använda ett lite högstämt ord. Med det menar jag handlingar som utgår från en hjärna som uppmärksammar och är med, i stället för att släcka lampan och lägga sig medan roboten ”gör”.

Så hur ser då schemat ut? Jo, två gånger i månaden har vi en sesshin, några dagars intensiv meditation med tystnad även mellan meditationspassen. Upp kl 05.00, i säng 21.00. Kan vara tufft ibland, särskilt nu när morgnarna och kvällarna här uppe i bergen är kalla. Det är ju trots allt vinter, även om det blomstrar i trädgården och är varmt på dagarna. Mellan sesshins följer vi ett dagligt program som omfattar 2,5 timmes meditation i olika pass, en timmes arbete (jag ingår i salladsgruppen), måltider och vissa tysta timmar. Torsdagar och söndagar är vi ”lediga”. Man kan göra utflykter eller vandra i bergen, fast det sistnämnda kan man göra vilken eftermiddag som helst. Berg finns här gott om, med vandringsleder och byvägar. Eftersom det råder tystnad på själva anläggningen under ett par timmar varje eftermiddag, kan man, om man får pratabstinens, gå en promenad med någon eller några som lider av samma åkomma.

En ledig dag åker jag gärna till staden Kodaikanal som ligger till och med lite högre upp i bergen än Bodhi Zendo, med hisnande utsikter. Sa jag var Bodhi Zendo ligger i höjd? Jo, 1700 meter över havet. Taxi eller jeep för fyra personer en mil tur och retur kostar ca 13 svenska kronor per person. Jag har också åkt lokalbuss nerifrån byn Perumalmalai, dit det är tre kilometers lagom promenad från Bodhi Zendo. Bussen till Kodaikanal kostar en krona ena vägen, men det handlar ju inte om pengar här för oss med västvaluta i fickan. Nej. Lokalbussen är en upplevelse och en erfarenhet, och den vill jag inte vara utan. Men. Jag föredrar taxi. En överfull skranglig buss i hög fart på smala slingriga bergsvägar är – ja, just en upplevelse, om ni förstår vad jag menar.

Här sätter jag stopp för idag. Ut nu och hänga upp min tvätt som tvätterskan har tvättat. Sedan ska vi öva sånger till julfesten.  För – julen kommer även till Bodhi Zendo.

Här en bild från vår innergård:

10847859_10153119304219523_386202980142960039_n

 

 

Mamallapuram och Incredible India

Ja, nu är jag här. Fjärde dagen i Mamallapuram, sex mil söder om Chennai/Madras vid Bengaliska viken, den södra delen av detta vatten som sträcker sig ända upp till nordöstra Indien. Vädret är varmt och fuktigt, som sig bör i tropiken. Sedan igår regnar det. Monsunen är inte över. Snart kommer vintern med mindre regn och en behaglig temperatur.

Hur det nu kommer sig så vaknade jag magsjuk i förrgår, min andra dag i magsjukans förlovade land. Lite snopen var jag, jag som hållit mig frisk här de senaste åren. Men men. Nu blev jag det, och det har väl sin mening det med, tänker jag. Om inte annat så kan man ju alltid uppfinna en mening. Och min mening och dagsens sanning är den att jag just nu mest av allt behöver varva ner efter en hektisk höst där hemma, och även samla kraft inför de dryga fyra månader jag stannar i landet. Efter två dagars fruktdiet och ett rikligt intag av hett vatten – det rekommenderat och inburet av städerskan – är jag nu återställd. Och visst, till meningen räknar jag gärna även det faktum att jag behöver gå ner i vikt.

Redan första dagen här var jag igång, bara efter ett par timmars sömn (landade i Chennai vid tre på natten och var parkerad i hotellrummet två timmar senare). Jag var så där PÅ, ivrig som jag lätt blir, helt i onödan, och hade ingen tanke på att vila egentligen borde ha varit temat för dagen. Nåväl, här i Mamallapuram ligger ett av Unescos världsarv, ett stort område med fornindisk konst och arkitektur, huggen i sten och ett måste för besökaren. Dit gick jag, glad i hågen, när det nu dessutom råkar ligga alldeles intill hotellet. Och, nog blev det en upplevelse. Mycket imponerande stenbyggen och promenader, men, allting har ett MEN i Incredible India, så även detta. Eftersom området är öppet och utan både stängsel och inträdesavgift så är det också ett tillhåll för försäljare och allehanda charlataner som naturligtvis vill få ut det mesta från oss utländska turister och som man i stort sett måste slå ner för att bli kvitt. Jag blev vimmelkantig redan första sekunden, och ändå är jag inte ny i Indien. Erbjöds allt från vykort och gudastatyetter till en gigolo (heter det så? Glädjepojke?) vid min sida dagarna här. En snygg yngling som artigt och belevat lovade mig gratis guidning i parken, men, efter att jag bestämt sagt ifrån, gled in på ett spår som jag var lika lite intresserad av som av hans (påstådda) förmåga att se in i min framtid. Min själ var lika vacker som mitt leende, fick jag veta. Och – ”I am young, you are experienced”… Om inte varningsklockorna ringt innan så klämtade de nu på högsta volym. Så, vad gjorde jag? Sa några kraftord som jag lärt mig, av nödtvång, redan under min första resa här i landet för tjugo år sedan, och bad honom försvinna fortare än fortast. Jodå, nog gick han iväg, till slut, men inte utan en sista stöt: ”I already fell in love with you, don´t you like me?”.

Nåväl. Tyvärr kan jag inte ta det sistnämnda som en komplimang, ens. Nej. Där det finns turister i Indien, där har allting ett pris. Och, en ensam västerländsk kvinna, ung eller gammal, är i högsta grad suspekt. Lägg till det faktum att allt ska det tjänas pengar på, med alla tillgängliga medel. Möjligen lockar den här snyggingen till sig kärlekskranka resenärer (kanske både kvinnor och män?), men, det är definitivt inte gratis.

Det är mycket som stör mig i Indien. Mycket som är främmande för mig som skandinav och europé och som jag måste förhålla mig till. Som västerländsk kvinna, ensam, är jag lika främmande för indier som deras ifrågasättande av mig och min frihet och integritet är för mig. Här sitter vi fast i våra fördomar, både indierna och jag, fastlåsta i våra uppfattningar om rätt och fel, nedärvda sedan urminnes tider i likhet med stenskulpturerna här i världsarvet. Så mycket som är hugget i sten, även i mig. Mina nedärvda övertygelser om hur allt ska vara, så till den grad att jag då och då får för mig att jag och mitt vetande och kunnande står över indiernas. Så – vem ska döma vem?

Visst, ibland kräver det mycket av mig att inte få den inre ordningen upplöst, av min frustration och av allt det som pockar på uppmärksamheten, allt det jag måste förhålla mig till. Det är lätt att gå omkring här och vara upprörd, men det hjälper ingenting. Det som hjälper är att vara medveten om farorna. Det här ÄR Indien. Som ensam kvinna och utan vigselring måste jag veta vad jag kan och inte kan göra. Jag kommer hit av en anledning, och då måste jag ta med i beräkningen att det här inte är Sverige eller Europa. Jag är här för att jag är nyfiken. På det annorlunda.

Ja, jag vet att jag aldrig kommer att förstå Indien och indierna annat än fragmentariskt, men jag vill försöka hålla mig öppen för det främmande, inom de gränser som är rimliga för mig. Mina hjärnceller och allt vad det kan vara triggas av det jag inte förstår. Varför? För att jag behöver det, för livet. Det invanda har sin trygga charm, och det är bra, det behöver jag och trivs med, men det räcker inte. Räcker  inte.

Idag hade jag tänkt gå en promenad längs havsstranden och titta på Shore Temple, som också är urgammalt, men i ösregnet låter jag bli. Jag har det bra på hotellterraserna, med tak över huvudet.

I övermorgon tar jag flyget till Madurai, söderut och inåt landet. Därifrån är det tre timmars taxifärd till Bodhi Zendo i Palani Hills, min bas i Indien. Ser faktiskt fram emot att återförenas med vänner. Och med min zen-lärare, AMA Samy.

Allt som allt: Här är gott att vara. Trots att Indien inte är något annat än just – Indien.

Här nedan några bilder från världsarvet:

10169220_10153091057359523_3320269052317177458_n

10687067_10153091057354523_5742208635136579278_n

10599717_10153091057339523_2980235673030603001_n

 

 

 

Sönderfall och urartning och konsten att dö

Det har varit en märkvärdig höst. Fylld av frustration och sönderfall.  Kollaps av invanda strukturer. Gamla tryggheter har lagt av. Pralinasken har varit stängd. Jag har beskådat sakernas tillstånd och urartning från stormens öga, dit jag tagit min tillflykt när livet inte levererat en enda försäkring om att allt ändå kommer att sluta bra.

Nu, dagarna innan den långa resan konstaterar jag att det mesta ändå är under kontroll. Just nu. Nästa stund kan förändra allt. I varje fall har jag idogt betat av göra-listan. Det har tagit mycket mer tid och kraft än jag räknat med. Banan har inte varit snitslad. Men. Genom kaos efter kaos är nu det mesta förberett, för hyresgästen som ska bo i mitt hem medan jag är borta, och för mig som ska fara till det land där man aldrig har saker under kontroll.

Om inte annat så har hösten varit en påminnelse om att kontroll bara är en illusion. I ett ögonblick kan allting förändras. Saker kan gå fel. Händelser kan gå en annan väg än den vi ville. Vi kan till och med dö.

Ja, mitt i all bedrövelse har jag hållit på med en gammal buddhistisk övning i konsten att dö. I stunder då jag varit som mest skärrad har jag tagit hjälp av övningen, antagligen av nödtvång, när inget annat längre fungerat. Påmint mig om att i nästa stund kanske jag inte är här och våndas (OBS: detta har inget att göra med dödsönskan!) – alltså, om jag nu ska råka till och dö kollapsdöden, hur vill jag att den enda stund jag har i livet ska vara?

Faktiskt en riktigt bra övning, som också kan förändra stunden, från vånda till något nästan angenämt. Om det nu är angenämt det ska vara.

En annan aspekt av den buddhistiska konsten att dö är att dö för illusionen att man har kontroll. Och då, då kan jag berätta för er att jag dött många gånger under hösten.

Idag är det lördag. I veckan har jag sett till att umgås med nära och kära. På onsdag morgon åker jag till Indien. Enligt allt det jag jobbat för.

På bilderna här nedan är det fortfarande höst. I mitt vackra Stockholm. Luften klar. När jag landar i Chennai/Madras natten till torsdag möts jag av kvalmig hetta. Och vem vet vad?

10690019_10152993976454523_2687296365593601913_n

10416603_10153000217334523_7491777579242329466_n

 

 

Himalaya och vemodstårar

Början av oktober. Plötsligt kommer jag ihåg. Tjugo år har gått. Vid exakt den här tiden, för tjugo år sedan, var ryggsäcken packad. För Nepal och Indien. Numera är inte min talang för nostalgi vad den har varit, men nu, just nu, förhåller det sig så att en liten vemodstår letar sig ner från ögat. Vid minnet. Helt oplanerat tycker jag synd om mig. Om den jag var. Jag var en som ville mycket. Hoppades mycket. Hade förtröstan, men på fel saker. Som lottovinster. Evig lycka. Framför allt var jag en som ville bort, mest hela tiden och där jag var, bort till det riktiga livet, det som alltid pågick någon annanstans. Och det, det åtråvärda, det skulle en dag dimpa ner vid min förstukvist. Tänkte jag. Det var det jag hade, helt felaktigt, placerat min förtröstan på.

För ingenting damp ner vid min förstukvist. Nej. Det som hände var att jag själv drattade ner i det där hålet. Rakt ner i Den Stora Tröttheten.

Men innan dess hände resan. Till bergen. Till Nepal. Till Indien.

Det var jag och mina vänner Gunnar, Leif och Staffan. Vi skulle göra Nepal. Och det var det vi gjorde. Kathmandu med omnejd. Regnskogen i söder med noshörningskådning och malariamyggor. Pokhara, och så vandringen norrut, genom rhododendronskogar och äppeldungar, förbi blommande ängar och bördiga åkrar, längs branterna över Kali Gandaki-floden med de förfärliga bråddjup som uppenbarade sig om man råkade titta neråt. Jomsomleden, den gamla karavanvägen upp mot myternas Mustang. Där trampade vi på, i ett vykortslandskap, åtföljda av packåsnor och segväxta nepalesiska bärare som då och då materialiserades ur berget. Allt medan dagarna på leden och nätterna på trånga guest lodges passerade blev omgivningen kargare, samtidigt som de vita bergen började resa sig på båda sidor till höjder på 8000 meter. Slutligen Kagbeni, den sista utposten i nordligaste Nepal. All grönska borta. Kvar ett mäktigt uråldrigt landskap, jakoxar på ödelagd jordskorpa, en skock gamar i himlen och så jag vars liv alltid pågick någon annanstans. Mörkret som föll, snabbt, utan skymning. Röster från lodgen där killarna redan satt vid eld och kall öl.

Det är under sådana förhållanden man kan börja undra vem man är i universum. Om man inte gjort det innan.

Men öl? Uppe i Himalaya? Jodå, kända märken från västvärlden. Det var bland annat det som färdats på bärarnas ryggar, och åsnornas, under flera dagsvandringar, från städerna i söder. Jag såg en bära på ett kylskåp. Man kan bli illa berörd av sådana tilltag mitt i en omgivning som ändå till större delen består av vildmark, men det blir man helt i onödan, för det är som det är. Vandrare betyder pengar. De betalar för sin öl och sin Coca Cola. Så enkelt är det, i ett land som är bland de fattigaste i världen.

Jag för min del kunde av rent egoistiska skäl unna killarna deras öl. De var mina beskyddare, och det jobbet skötte de bra. I Pokhara hade de jagat iväg en galen, haschrökande, självutnämnd guru som tagit sig hela vägen från Kathmandu efter oss, för att lura till sig mina pengar. Hur nu den saken gått till.

Himalaya 3

I vilket fall. Nepal var en saga. Fattigt, visst. Men svidande vackert. Efter en månad skingrades vår lilla grupp, och jag åkte söderut med en av killarna. Till Indien. I en skramlande buss på gropiga vägar från Kathmandu till gränsen, sedan med tåg till Gorakhpur och vidare till Delhi. Där inledde jag min ensamma vandring. Det var så det var sagt, och så blev det. I Agra, dit jag åkt för att beundra Taj Mahal, höll jag på att bli lurad till att smuggla juveler till Sverige. Jag hade den haschrökande gurun borta i Nepal i färskt minne och kunde rädda mig på egen hand, visserligen skräckslagen men med skinnet och åtminstone halva förståndet i behåll. I Dharamsala, där Dalai Lama lever i exil sedan flykten från Tibet 1959, genomled jag en tvåveckors svår förkylning med feber och delvist röstbortfall. Ändå lyckades jag göra en massa intervjuer (ja, jag hade min radiobandspelare med mig) och spela in ljudkulisser i både munk- och nunnekloster, med det rytmiska hummandet av böner, vilket jag fått ett särskilt tillstånd att göra. I Varanasi vid Ganges, den heligaste av alla heliga städer i Indien, följde jag ett vattenreningsprojekt i den stora floden, innan jag stupade i säng i magsjuka.

Ja, jag blev riktigt sjuk. Och jag menar, riktigt.  Där och då tog en fas av mitt liv slut, utan drama och stora gester. Jag var trött på Indien, jag var trött på att drälla runt, och framför allt var jag trött på mig själv. Jag var ohjälpligt och utan återvändo i otakt, med mig själv, med livet, med hela universum och alla naturlagar. Det hade inte skett över en natt. Nej. Det hade varit på gång länge. Men det som Indien gjorde med mig var att blottställa mina egna bråddjup som var värre än de jag förskräckts av i Himalaya. Jag hade blivit min egen hemlighet, hur det nu gått till. Stoppat undan så mycket av min kraft bakom lås och bom att den inte nådde upp till ytan. Levt på något slags skenbild av mig själv. Jag skulle komma att kippa efter andan i Den Stora Tröttheten i tio års tid innan jag blev frisk.

Jag landade på Arlanda på Luciadagens morgon. I cafeterian drack jag riktigt kaffe med lussekatt. Himmelriket var på jorden, och jag var tillfälligt benådad.

Aldrig, aldrig någonsin skulle jag återvända till Indien. Trodde jag.

Tjugo år har gått. Den vemodstår som nu faller på kinden har inget med Indien att göra. Inte ens med Nepal, som jag faktiskt tyckte om, till skillnad från Indien. Nej, tåren faller för bergen. Och för brustna illusioner. Jag har alltid varit bergtagen. Är fortfarande. Vandrat här och vandrat där. Fysiskt, ja – men framför allt i fantasin, som jag är rikligt begåvad med. I fåtöljen har jag gjort de tuffaste klättringarna, de till det stora berget. Everest. Jag har klättrat med syrgas, och jag har klättrat utan syrgas. Med Sir Edmund Hillary. Med Reinhold Messner. Med alla de stora. Jag har svingat isyxa och rep med bergens egna skyddsänglar, sherpas. Och hade livet handskats med mig på ett annat sätt än det gjorde hade jag nog några år efter min första resa till Himalaya, efter massa fysisk träning (vilket jag redan ägnade mycket tid åt) tagit mig till Everest Base Camp, den på 5000 meters höjd. Det hade jag klarat av. Det skulle räcka för mig, tänkte jag. Ja, det hade räckt och det hade jag varit nöjd med.

jag i himalaya 2

Nu blev det inte så. Och det gör ingenting, inte nu längre. En liten vemodstår kan jag unna mig. Det är bra som det är. Ja, det blev ju bra, till slut.

Nu i efterhand kan jag konstatera att det ibland kan vara bra och viktigt att tappa sin vilja. Särskilt om viljan blir så stark att den i stället för att leda en rätt och dit man är på väg i själva verket slår en knut om en, så att man plötsligen står där handfallen och hittar varken ut eller in. Ja, jag var en som ville mycket. Som hoppades mycket. Som hade förströstan, men på fel saker och på fel sätt. Och det klandrar jag mig inte för. Man kan inte begära att man behärskar det man ännu inte lärt sig. Så enkelt är det. Det är en naturlag. Och naturen känner varken skuld eller skam.

Med radiobandspelaren var det så att jag faktiskt använde den under hela resan. Det var mitt jobb, och på den tiden jobbade jag även när jag inte skulle jobba. Och det hade kunnat bli bra program. Men. I mig hade den kreativa floden torkat ut. Det tog mig år och dagar att väcka liv i den igen. Jodå, den är påfylld nu och forsar glatt. Men mitt liv – det blev inte som jag hade tänkt. Och det är bra med det.

Nu, tjugo år efter den första resan till Indien, ska jag snart börja packa igen. Det blir min fjärde långresa till landet dit jag aldrig skulle återvända.

Som det kan gå.

Vill ni kan ni också läsa mitt inlägg från den 3:e april 2014, ”Världens berg och livets bävan”, på samma tema.

kagbeni 3

Fritt och tvunget

Och så kom kylan. Bara så där, utan någon som helst snygg övergång. Jag gick hem från gymmet och skallrade tänder och kostade på mig att dagdrömma om Indien hela vägen. För övrigt har jag noterat att min förmåga att drömma mig bort till en trevligare dag än den närvarande kommit på skam på sistone. Det verkar som att livet just nu framträder i rätt så angenäm tonart. Inte så att katastroferna skulle farit sin kos. Nej. Jag är realist. Jag inbillar mig inget. Men allt oftare slås jag av upptäckten att jag inte går omkring och fruktar det värsta, inte ens när jag måste släppa kontrollen. Jag skulle nästan kunna påstå att jag ser framtiden – läs: det oförutsedda – an med viss tillförsikt.

Efter att ha tagit ett varmt bad och ätit en god middag bestående av chili- och dragonkyckling med sallad (ja, jag är en jävel på att laga mat och även njuta av densamma), sitter jag och läser en bok av Martine Batchelor: LET GO – a Buddhist Guide to Breaking Free of Habits. Som av en slump (jag tror inte på slumpen) slår jag upp ett kapitel som handlar om planering. Alltså. Hur denna högst användbara funktion av hjärnan kan gå överstyr så att vi inte planerar saken vi ska planera en gång eller två gånger, vilket borde räcka, utan fortsätter att idissla samma idé timme efter timme, hundratals gånger, och även lägger möda på att försöka komma ihåg vad vi planerade för att till äventyrs inte glömma bort exakt hur vi tänkte möta det som vi tror komma skulle. Jodå, nog bränns det. Nog är det det som rullar på där i huvudet, allt som oftast och till ingen nytta. För antingen blir det som man planerat eller så blir det inte, och det blir inte bättre av att varenda hjärnkrok fylls av det där samma samma timme efter timme under det att man dessutom tröttar ut sig och kanske till och med blir spritt språngande av själva tvånget i det.

Här måste jag flika in att den sortens idisslande inte bara gäller planering. Nejdå, säger jag som har stor erfarenhet inom området. Allt möjligt kan malas till sina minsta beståndsdelar och sedan tillbaka till början och samma väg igen. Förtret, besvikelser. Allt som ska ångras. Ja, till och med glädjeämnen. Allt kan hållas på med. I all oändlighet. Och som sagt, till ingen nytta. Så om ni inte visste det, nu vet ni.

Jag är en som inte är fri i tanken. Där finns alldeles för mycket tvång. Compulsory things. Det strävsamma tänkandet gör mig styv i nacken så att den faktiskt och på riktigt knakar. Knakar gör den även nu, uppenbarligen just av gammal vana, trots att det är lugnare i hjärnans vindlingar för närvarande. Eller om det är i själens mörka tunnlar. Där den grundläggande fasan ligger på lur.

Det finns naturligtvis metoder för att bryta de där vanorna. Martine Batchelor föreslår några. Andra visa kvinnor och män föreslår andra. Själv har jag mina tricks. Och då menar jag inte de tricks jag har där i pralinasken för verklighetsflykt. Nej, flykt har visat sig vara en dålig metod, även om jag i nödfall och understundom måste rädda mig med dylikt. Jag säger bara att dum vore väl jag om jag inte vid min ålder kommit åtminstone en liten bit på självbättringsvägen och hade något konstruktivt att ta till när det där bandet bara rullar på.

Genom fönsterglipan doftar det höst. Fuktigt och kallt och förebådande frost. Jag känner mig underligt tillfreds i kropp och själ. Inget hotfullt inom synhåll. Snart fäller träden där ute sina blad, fast innan dess ska de bli alla nyanser av rött och gult och brunt. Det är bara rönnen som fattas. Rönnen med bären. Den jag är uppvuxen med där i avkroken. Men man får vara nöjd med det man har, sa gumman. Livet kommer med en dag i sänder och går samma väg.

WP_000886

 

 

 

Saktmod och eftertanke

September. Sensommar. Väder för kortärmat, än. Fast jag, jag gick till gymmet i jacka och allt. Hade bränt hundra kalorier, tänker jag, innan jag sett skymten av maskinerna. För övrigt kan jag meddela att jag mest går inåt, nu. Det är det hösten gör med mig. Kalendern säger höst, och då är det höst. Skördetid. Eftertankens tid.

Ja. Nu får själen utvärdera det som varit och är. Nu tänker jag långa tankar. Livet står inte huvudstupa som under sommaren då det måste levas nu, genast, för i morgon kan regnet komma och allting vara för sent. På hösten kan till och med jag vänta. Jag blir så där saktmodig och nöjd med sakernas tillstånd. Många gånger trots att det inte blir som jag hade tänkt.

Jag är en ofärdig människa. Det kan jag konstatera utan någon djupare reflektion. Jag blir fortfarande övermannad av mina egna manövrer för att få kontroll över det okontrollerbara. Drattar ner i det där hålet. Men. Jag har blivit ganska bra på att krypa upp igen. Så då är ingen större skada skedd. På något vis jämnar det väl ut sig.

Jag tänker att det är väl så det är för oss ofärdiga. Att vi har att leva i våra motsägelser, ständigt i färd med att bygga broar mellan de där öarna på drift. Kontaktytor. Knutpunkter.

Det där sistnämnda sa Fr Ama Samy något minnesvärt om på retreaten i augusti. I varje fall tar mina nervceller ett extra skutt mot varandra när jag tänker på det. Learn to walk freely between your roles. Sa han. Det tar jag som att överhuvudtaget inte fastna i något, en tanke, en känsla, en av de många roller vi befolkar, eller vad det nu kan vara. Som håller en fången. Om man fastnar. Om man inte ser att vägen är öppen. För det inre vandrandet.

När jag nu håller på med det höstliga utvärderandet av mig själv så är det detta som sticker ut. Motsägelserna. Min egen rädsla för undergång, när den slår till. Och dess möjliga motpol. Sören Kierkegaard, som under hela sitt liv utforskade begreppet ångest, ansåg att ångesten är själva motorn som kan leda människan att bli medveten om sin frihet. Ångest och frihet hack i häl på varandra, så att säga. Kierkegaard skiljer mellan begreppen rädsla och ångest. Rädsla är något som kan relateras till en orsak. Ångest, för sin del, är rädsla vars upphov är odefinierbart. Säger han, och jag känner mig väl hemma i hans slutsats. Jag som bara är en soff-filosof tänker att ens styrka väl måste gå att hitta i det som är ens svaghet. Det skulle säkert Dr Phil och Oprah Winfrey hålla med om. Hur som helst, i denna min skördetid känner jag mig inte fientligt inställd till min ångest. Som kommer och går. Nej. Jag ser det inte som att jag haft otur med livets gåvor. När jag nu har råd att vara generös mot mig själv och andra så tänker jag att vi ofärdiga väl måste ha våra utmaningar, jag mina och andra sina. Och. Att gåvan finns i utmaningen. Om vi tar den. Min bror valde att ta livet av sig. Jag har aldrig fördömt hans val. Men för min del blev det en utmaning att söka den där friheten. Den inre. Med dörrar öppna. Det är den vägen jag vandrar, och det är själva vägen som är min sporre.

I detta introspektionens tidevarv uppstår frågan: Är det egoistiskt att vilja vara fri, på det sätt som jag utmålar? Jag tror inte det. Men det får vara ämne för ett annat inlägg.

Till sist två sensommarbilder som matchar mitt saktmod, tagna på Rådmansö i Norrtälje:

Och, kika gärna in på min andra blogg: http://dancingwithbuddha.se/

10406793_10152875172889523_8031207816013748029_n 10614127_10152875172879523_2324910665866007122_n

 

 

 

Efter retreat

Det blev en fin retreat. Eller sesshin, som man säger på zenspråk. En vecka i meditation och tystnad. På vackra Frötuna Gård & Retreat utanför Uppsala. Med zenmästaren Ama Samy. Som det var härligt att träffa igen.

Det var inte länge sedan jag umgicks med Fr Ama senast. Nej, det var faktiskt i vintras, på hans center i södra Indien. Bodhi Zendo. Och snart, närmare bestämt om tre månader, är jag där igen. Vilket gläder mig oerhört – och samtidigt stressar mig. För allt jag behöver hinna med innan.

Just det. Stressar. För sådan är jag. En som stressar.

Så retreaten fyllde ingen funktion?

Jodå. Det gjorde den. Där och då, alla dagar och nätter, befann jag mig i min fullaste frid. Även timmarna efter hemkomsten. Men. Sedan hände något. Vardagen drabbade mig. Vardagen med sin rasande framfart. Den vardag som inte kan vänta.

Jag vet. Ni behöver inte påpeka det. Allt finns i mitt eget huvud. Jag kommer mycket väl ihåg vad jag skrev här på bloggen. Ordning och reda skulle det vara efter retreaten. Klara, fräscha tankar. Nåväl. Nu blev det som det blev. Jag fann mig mitt i stormen, virvlandes runt med allt som behövde tas om hand. Barnbarn, familj, vänner, gym, högar med post, reklamens extrapriser, tvätt, städning, inhandlande av höstkläder och de där bekväma skorna som min hallux valgus får plats i. Metervis med kom-ihåg-lista inför resan. Alltså. Livet blev en röra. Som det ofta blir. För mig.

Inte ett spår av friden på retreaten fanns kvar. Borta. Glömt.

En vecka har gått, och jag minns knappt till vad. Gått har den gjort i alla fall, kommer jag fram till när jag konsulterar kalendern. Har jag då alls tagit mig i kragen? Jodå, det har jag. Sedan igår, den sjunde dagen efter retreaten. En plötsligt insjuknad gammal mamma blev droppen. Mamma där långt borta i avkroken i finska Österbotten. Nu måste jag prioritera. Helt enkelt och definitivt. Det vill sig inte bättre än så.

Jag har nu sagt ett högt NEJ till höger och vänster. I alla väderstreck. Framför allt ett NEJ till mig själv. Nu är det rak kurs som gäller. Har på mig skygglappar, som hästen. Inte titta åt sidorna. Göra det som ska göras. Bara det. Vandra dit det ska vandras. Bara dit.

Plockar fram anteckningarna från retreaten, från Fr Amas föreläsningar. Klart och tydligt och utan omsvep står där följande, skrivet med min egen penna, i min egen skrivbok:

– Zen practice is learning one-pointedness. You need to collect yourself.

– You must learn to walk in this self-collectedness. Don´t scatter yourself.

– Look at your life: What is important? What are your values? Don´t waste yourself.

Japp. Så skrev jag på retreaten, sittandes i min fullaste frid. Kloka ord, kan jag konstatera. Ord bland alla andra kloka ord jag samlat på mig medan decennierna passerat. Känner att det börjar bli allvar. Ytterligare en mening från zen flyger in i huvudet: If not now, when?

Ja, if not now, when? Jag tar nu av in på den smala stigen. Än en gång.

Från och med nu ska jag: Göra bara det som är viktigt. Göra en sak i taget. Göra det grundligt och utan brådska. Göra mindre, och i lugn och ro.

Det borde göra livet enklare. Göra det zen.

Wish me luck!

Här några bilder från retreaten:

 

10547493_10152826589504523_4240117382319437287_n 10609685_10152826589699523_827553260186019752_n 10570425_10152826589639523_6560529352285966045_n (2) 10543616_10152826589524523_2231884287160588623_n (2)10454565_10152826589659523_1326123825402957790_n10409534_10152826589634523_568875974163814943_n

 

 

 

 

 

 

Sommar och sol och nya tankar

Nog fick vi den där sommaren. Med råge. För min del har jag svettats mest på hemmaplan. Gjort ett par turer till skärgården. Vandrat i skuggor, suttit under parasoller på stadens caféer. Bokat flyget till en annan sol i vinter – den i Indien.

Med alla fönster öppna och utan fläkt, då inga fläktar finns att köpa, har jag hållit på med min livsadministration. Saker jag vill ha i ordning innan jag reser i november och hyr ut lägenheten i fyra månader. Det blev storstädning i badrummet. Rensning i garderober och lådor, bland kläder och föremål som någon annan kan ha större glädje av än jag. Jag som flyttat till mindre och mindre under åren – varifrån kommer allt detta som fyller alla vrår så att det slutligen inte finns plats för mig och eventuella nya tankar? För vad det sistnämnda anbelangar – om tankar materialiseras i papper så undrar jag om det överhuvudtaget funnits möjlighet för något nytt att flyta in på sistone. Jag kan säga att om jag nu inte tagit mig tid och mod att genomföra den riktigt stora rensningen, den i pappersarkiven och bland icke-namngivna högar, så skulle hela den här idén med bloggandet varit i fara. För här ska inget färdigtuggat presenteras, har jag bestämt.

Nu ska ni få höra. Allt det som jag hållit för heligt, det jag styvnackat hållit fast vid, till varken nytta eller glädje för mig eller någon annan, det är borta nu. Från hur långt tillbaka i tiden orkar jag inte ens ha koll på (jodå, det som verkligen betyder något finns kvar). Deklarationer, lönebesked, bankpapper, bokföringspärmar, tidningsartiklar, noteringar om viktiga saker som länge sedan blivit oviktiga, fragment av texter som någon gång ”skulle bli nåt” bara tiden blev gynnsam, resebroschyrer, flygbiljetter, gamla pass, julkort, födelsedagsgratulationer, adresser och telefonnummer till människor jag inte ens kommer ihåg vilka de är, nyhetsbrev från instanser som antagligen inte existerat på åratal… Borta.

Ja, nog har jag levt länge. Påse efter påse av gammalt liv har funnit sin sista vila på tippen. Känner jag mig lättare nu? Nej, inte än. Nu ska säckar bäras till Myrorna på Götgatan. Stoppet i badkar och handfat ska fixas. Dammet från det gångna städas ut, luft släppas in. Och snart. Alldeles snart ska jag på retreat. Jag ska meditera. Timme efter timme, dag efter dag ska jag sitta där och sopa rent i skallen. Och då, jag säger att då är det ju bara den om det inte ska kunna födas någon liten fräsch tanke och lite klarhet i det gamla huvudet.

Slutligen kan jag notera att WordPress är ett underbart verktyg – när det fungerar, vilket det oftast gör. Dock inte alltid. Som nu när det plötsligt envisas med en egen radbrytning och inte den jag vill ha. Nåväl, hoppas ni har överseende med det. Jag måste lämna det som det är – återkommer efter retreaten!

Jodå, sommaren är vacker i Stockholm:

10612600_10152875172674523_8387283309051509417_n (3)

 

 

Min engelskspråkiga blogg är ute

Bob Dylan har varit i Göteborg. Det har inte jag. Jag har suttit fastklistrad vid datorn medan solen stekt från en klar stockholmshimmel. Vad har jag gjort? Jo, jag har jobbat på att få ut min engelskspråkiga blogg. Nu när staden är tom på folk och distraktioner har jag kunnat hålla på med mitt i lugn och ro. Familj och vänner på semester. Jag fri. Inga sociala förpliktelser. Solen skiner på mig och svetten droppar. Ångan ni anar kommer sig av att motorn går på högvarv.

Jag har varit disciplinerad. Steg för steg har jag tagit mig fram i cyberspace. Jag har inte ätit mjöl och socker, inte sagt svärord och inte tänkt dumma tankar. Gjort mina sedvanliga två pass per vecka på gymmet. Hållit mig i form. Efter att jag började bygga upp den här bloggen i wordpress för snart ett år sedan har jag lärt mig mer och mer om hur man beter sig i cyberspace. Fortfarande är mina kunskaper modesta, men jag är inte lika rädd längre för att allt ska gå fel. Har upptäckt under resans gång att det mesta går att reparera. Och det som inte gör det är inte värt det. Den nya bloggen kommer inte att ersätta den här. Nejdå. Det är två självständiga alster som närmast befruktar och kompletterar varandra. Ni är hjärtligt välkomna att följa mig på båda!

Den nya bloggen hittar ni om ni klickar på fliken ”Länkar”.

Här några bilder från ett par av mina smultronställen i Sverige:

???????? ??????????? WP_000378 WP_000455 WP_000447 WP_000503