Dansar med Buddha

Jag är inte den som kan buddhism. Nej. Däremot kan jag dansa. Min kropp har rytmen, mitt liv har den inte. Otakt råder. Jag går inga enkla vägar. Jag komplicerar. Tankarna rasslar runt, och ändå – ändå har jag mediterat och haft mig så länge att jag hunnit gråna, och borde väl besitta en gnutta frid. Tänker jag. Men. Där jag ska simma är vattnet för djupt. Där jag ska klättra är klippan för brant. Jag är den som inte vill falla, mot ett okänt och därmed förfärligt öde.

Men jag är en jävel på att dansa.

Jag mediterar och övar mig i mindfulness. När andan faller på. Vilket den sällan gör, i det vanliga livet som är fyllt av nödvändigheter som att planera och välja och besluta och ångra och gräma sig och harmas och kolla att plattor och kaffebryggare är stängda. I Indien är min tid fri. Den indiska yttervärlden med sitt smattrande och skrikande har en lugnande effekt på mig. I Indien behöver jag inte bry mig, för det går ändå inte att göra åt saker och ting. Där sänker sig mindfulness över mig av bara farten. En stor del av den indiska tiden ägnar jag ju dessutom på riktigt åt Buddha, på Bodhi Zendo där min lärare, zen-mästaren Ama Samy undervisar. På sitt eget center. Och där, kan jag berätta för er, där kan jag rentav få för mig att aldrig mer behöva ha bråttom.

Den villfarelsen brukar försvinna så fort jag kommer hem.

Ama Samy, han är gammal och synnerligen tålmodig och klok. Han orkar med mig, fastän jag kan förefalla senlärd. Skippa utantilläxan, säger han, när jag möter honom i koanträning. Var den du är. Det hände sig en gång, när jag tränade koan med honom i Hamburg, att jag ramlade i en betongtrappa så det var bara att låta sig forslas i ambulans till sjukhusakut och sys. Den gången föreslog han fallet som en koan för mig att öva på. Kanske en livskoan? Fast han hade en glimt i ögat.

Mycket riktigt så misstänker jag att det är där i stupet jag möter min Buddha.

Och i själva verket så hoppas jag det.

Jag är den som är rädd att falla, och jag är den som faller.

Ja, jag dansar. Och eftersom jag aldrig har kunnat se livet som förströelse så är min dans med Buddha inte heller det. Nej. Jag dansar så det pyr inne i mig och inväntar en avlägsen möjlighet att få se skymten av en buddhistisk balans.

DSC00323.jpg

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014-2015

6 reaktion på “Dansar med Buddha

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *