Blixten slår ner

Mitt livs omvälvningar har alltid startat med en liten händelse. Liten, men som en blixt brukar den slå ner, och från den stunden är ingenting sig likt. Så var det den där första vårdagen i Stockholm år 2012. Staden knoppades. Hundar nosade runt på gatorna medan flanörer höjde blicken mot solen. Jag hade hastat iväg med ärenden men saktade stegen, tillfälligt befriad från den ständiga ångesten över att livet är som det är och ingenting annat.

Där någonstans, i detta plötsligt påkomna salighetsrus, hände det. Jag kände doften. Den omisskännliga doften av Indien. Nu måste jag genast säga att allt indiskt hade för mitt vidkommande legat under grus och aska ända sedan jag kom hem från en backpackingresa i början av 90-talet. Indien är tufft. Fascinerande? Förvisso. Magiskt? Definitivt. Och bortom all kontroll. Jag hade förlorat några av ungdomens illusioner, nu var den stora resan gjord och ingenting hade förändrats. Det som nu hände, denna vårdag i Stockholm två decennier senare, borde enligt regelboken inte hända. Men livet brukar som bekant inte följa regler och paragrafer. Alltså fann jag mig ståendes med huvudet halvvägs in i ett indiskt gatustånd medan vårruset tilltog. Nöjde jag mig med att på flanörens vis bara fingra på tygerna med de grannaste färger men urusel kvalitet? Nej. Jag kom hem med tre par bomullsbyxor. Blågröna, senapsgula och vinröda. Och ett paket rökelser. Sandalwood. Så var det med det. En tanke flög in, en längtan. Åka till Indien? Dit jag beslutat att aldrig återvända.

DSC00295

Nu är det så vist ordnat i livet att saker och ting verkar hänga ihop på något sätt. Att när en sak händer så händer en annan sak som visar sig ha koppling till den första. Det finns också ett trevligt ord för det: synkronicitet. Saker synkar, helt enkelt. Där jag höll på med mina nyinskaffade bomullsbyxor och rökelser, hemkommen och fortfarande rusig, var det som om vägen öppnade sig mot bokhyllan och min zenlitteratur. Det blev liksom en snittslad bana fram till två specifika böcker som nu mer eller mindre tycktes blinka mot mig. Två böcker som jag köpt för många år sedan men inte funnit intressanta. Jag började läsa. Jag läste. Och jag läste. Och jag säger bara: Blixten slog ner.

DSC00382Nu undrar ni säkert vad det var för böcker och hur de kom in i bilden. Jag ska berätta. Men först en bekännelse: Jag har en rastlös natur. Den naturen har fått mig att från min tideräknings begynnelse söka efter NÅGOT ANNAT, eller rättare sagt DET ANDRA, det som en dag skulle frälsa mig ifrån ondo och ge min plågade själ ro. Jag har sökt i andliga traditioner och icke-traditioner, vadat i träskmarker, mediterat och hållit på, även nött ut ett antal terapisoffor, men inte hittat.

DSC00244

För ett kvarts sekel sedan kom jag i alla fall i kontakt med zen och zenmeditation och blev med åren som följde drabbad av den starka kopplingen mellan en andlig väg och den vanliga vardagen. Jag hade problem med båda. Jag blev en aktiv zenmeditatör, tillika medlem i Föreningen Zenvägen, som varje år organiserar retreater eller ”sesshins” med internationellt erkända zenlärare och zenmästare. En av alla dessa som jag mediterat för var zenmästaren Ama Samy från Indien. Jag träffade honom första gången redan på 90-talet men tyckte inte att hans undervisning var så mycket att ha. Det fanns andra lärare att gå till, vilket var precis vad jag gjorde.

DSC00181

Jodå, de två böckerna är skrivna av Ama Samy. Jag har läst mycket zenlitteratur, många underbara böcker som gett mig perspektiv på det ena med det andra, åtminstone i huvudet. Den här läsningen blev annorlunda. Den rann rakt in genom tankens tunnlar och bildade en bred och djup flod där det mest varit droppvis nederbörd. Jag grät faktiskt när det gick upp för mig att jag hittat min mästare. Som jag inte sökt. Det var nämligen aldrig en andlig mästare, eller guru för den delen, som jag sökt. Bara en lättnad från livets bördor. Något som skulle lugna ner min oroliga själ. Jag hade mediterat, läst, gått på retreater och sesshins, ledda av kvalificerade lärare och mästare, men aldrig ens tänkt tanken att bli ”disciple”, lärjunge eller kort och gott elev, hos någon av dem. Jag är inte den som frivilligt ”underordnar” mig, eller ger upp något av mig själv. Nejdå. Jag är ingen efterföljare. Hade jag alltid tänkt, ända tills jag under dygnet som följde, med ögonen hopskrynklade inuti de två böckerna, började ifrågasätta min definition av en fri människa. Men den saken är det mycket att säga om, vilket får vänta.

DSC00222Från det att jag oförhappandes hamnade i synk den våren gick allting fort. Jag fattade tangenterna och skickade ett mail till Bodhi Zendo, Ama Samys meditationscenter i Tamil Nadu, södra Indien. Ett rum blev bokat för kommande november. En månad. Beslutet var taget. Det skulle bli Indien, igen. Och det skulle bli Ama Samy. Min mästare. Jag skulle be om att få bli elev. Om han godkände mig. Vilket han gjorde.

DSC00378

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014