månadsarkiv: augusti 2015

Efter sesshin

Det konstiga är att jag inte är orolig för nåt. Nånting borde det vara. Nånting brukar det vara. Men icke. Hur jag än gräver. Så jag låter bli.

Jag har varit på sesshin. Mediterat, dagarna i ända, i fem dagar. Gjort min koanträning, två gånger om dagen har jag marscherat till dokusan, den korta privata stund man kan ha med läraren, om man vill, vilket jag vill fastän jag är en usel elev. Jag har mindre och mindre skam i kroppen. Det finns flera hundra koaner, om jag uppfattat det rätt, zen-paradoxer som ska hjälpa mig att slinka ur boxen och vara fri och spontan och autentisk och allt det där man kan vara om man plötsligen som en blixt från en klar himmel får en breakthrough och svarar som man inte alls hade planerat att svara eller läst sig till. Det måste vara ett svar som är mitt eget, inte någon annans. Koansvar är personliga, säger han, Ama Samy. Här godkänns inte de fina ord som jag tagit ur en bok. You are too intellectual, säger han. You have to present YOURSELF, not a philosphy.

Ändå behöver vi läsa.

Allting är både och. Vi behöver läsa, och sedan glömma vad vi läste.

Till mig säger han: Be like a child. Don´t think.

Varpå jag bestämmer mig för att inte tänka och går tillbaka till meditationskudden och börjar direkt fundera på om jag skulle gå till köket under nästa paus och be dem göra en helt vanlig sockerkaka till eftermiddagskaffet, inte den sura hälsosamma lilla munsbiten som varken innehåller kalorier eller något annat gott. Det är ju ändå jag som har hand om det praktiska denna gång, på denna sesshin. Jag bestämmer mig för att inte tänka mer på saken, men sen börjar jag tänka att jag nog borde säga till om frukostbrödet, var det verkligen nybakat, det var torrt och hade nog stått ett par dygn, och var det inte två olika sorter förra året?

Nu är sesshin över. Och – det var en bra sesshin. Efteråt stannade väninnan Annelise från Paris hos mig i fyra dagar. Jag blev turist i min egen stad, vilket gladde mig stort – hur kan jag glömma att jag bor i världens vackraste stad (detta var vi överens om), hur kan jag glömma vattnen och de öppna vyerna som är så sällsynta i många andra storstäder? Solen lyste och det var som om våra samtal också blev genomlysta, samtalen om koanerna, eller inte koanerna i sig själva utan vårt förhållningssätt till dem och till den vanliga vardagen, genom den träning vi håller på med.

Nu sitter jag i den vanliga vardagen under det stora gröna träd som täcker hela mitt vardagsrumsfönster, hemma i söderort numera närförort, och lyssnar till glada sommarrop från gården. Det regnar inte. Nej, det är sol. Just det, solen förbarmade sig över oss även denna sommar, till slut, jag sitter här och känner ingen oro för nånting, fast det borde vara nånting för det är ju alltid nånting.

Sexåriga barnbarnet har fått magsjuka, tredje dagen i den nya värld hon just trätt in i – skolan. Jag skulle ha varit med dem i helgen, henne och lillsyrran. Hon skulle ha fått ett set av mig med pennor, linjal, pennvässare och suddgummi, allt i glada färger. Jag skulle ha lärt henne vad man använder en linjal till. Fast det tror jag hon redan kan. Det kunde man inte på min tid när man började skolan. Inte jag i alla fall.

Nu sätter jag mig på balkongen. Jag ska tänka – eller inte. Livet är gott.

Nedan en skvätt stockholmsvatten.

11880450_10153842432424523_2879535211189808382_n

Dator, retreat och fönsterputsning

Jag vaknade halv fyra i morse. Bad till gud och änglar och trollen i Värmlands skog och mark att om så, slå mig med släggan och låt mig sova. Men nej. Ingen nåd. Upp och kurs mot datorn. Jag hade lämnat ogjort igår kväll. Och, man ska aldrig lämna till morgondagen det som ska göras idag. Har mamma lärt mig.

Ja, jag sitter mycket vid datorn. Inte bara med blogg och bilder och bokjobb. Nej. Alltid är det något som ska organiseras. Administreras. Laddas ner. Googlas på. Nu hade det uppstått en ”major disturbance” i ett program som i min värld hör till livets nödtorft. Tvärtemot min vana och praxis hade jag bara struntat i fanstyget. Min vana och praxis är att hålla på tills det blir gjort det som ska bli gjort. För det bränner jag ut mig ibland. Så ligger det till. Har jag lämnat till morgondagen det som ska göras idag – ja, då blir nattens sömn ömklig.

Jag betraktar mig som en praktisk människa. Och ja, jag är det. Praktisk är ordet. Finns det ett konkret problem – då löser jag det. I det handfasta och begripliga är jag i mitt rätta jag. Jag kan svinga yxa och såg. Jag kan mjölka en get. Jag fixar till det i cyberspace. Visst, jag kan inte mycket om någonting. Alls inte. Men. Jag klurar ut och gör. Där är det fokus så det pyr om det. Och jag lämnar inte till morgondagen.

Något fel är det ändå på huvudknoppen.

För rätt som det är så är tändlåset – just det – låst.

Jag får inte till det. Kommer inte åt.

Som nu det med att äntligen få fönstren putsade. Fönstren putsar man på våren, enligt min vana och praxis. Det har mamma lärt mig. Nu blev inte något putsat. Hela april var det fullt upp med att komma hem efter fyra månader i Indien. I maj stod det klart: Till midsommar ska det ske! Syster med familj skulle hälsa på, och som den pedant jag är tar jag inte emot gäster utan rena fönster.

Syster med familj lämnade återbud. Fönstren blev inte putsade. Nu skulle här, i lägenheten med den vackra innergården i Stockholms söderort numera närförort, avgjort och definitivt, putsas fönster före femtonde juli. Femtonde juli skulle jag bort en kort sväng och sedan skulle det bli bråttom med det sista inför zen-retreaten som ska börja tionde augusti och som det är jag som administrerar.

Före femtonde juli regnade det dagarna i ända. Inga fönster blev putsade i lägenheten med den vackra innergården i Stockholms söderort numera närförort. Och mycket riktigt, efter den korta svängen bort blev det mycket bråttom med att administrera. Dessutom skulle nu även fönster putsas före tionde augusti, detta var faktum och nödtvång, för från retreaten skulle jag få med mig finbesök från Paris, och som den pedant jag är tar jag inte emot gäster, i synnerhet finbesök, utan rena fönster. Alltså, nu i sista skälvande och utan återvändo har tändlåset tvångsöppnats. Retreat har administrerats och samtliga fönster har putsats. Finbesöket från Paris får beskåda en vacker innergård i Stockholms söderort numera närförort genom skinande fönsterglas.

Tydligen går det alldeles utmärkt att lämna till morgondagen det som ska göras idag. Varför? Därför att huvudet är outgrundligt. Ett mysterium.

Under förhandenvarande omständigheter betraktar jag mig som en lycklig person.

Nu kan retreaten börja. Nu kan Ama Samy komma, zenmästaren från Indien, han som är min lärare och mentor. Nu kan alla komma, alla de som ska på retreaten. Nu kan jag ta hem finbesök från Paris, utan skämsel och annat mankemang.

Hur gick det med datorn och den ”major disturbance” som inträffat? Jo, jag löste det på två morgontimmar, utan kaffe. I det handfasta och begripliga är jag nämligen i mitt rätta jag. När det väl går att få till det och komma åt.

Här en bild från Frötuna Gård där retreaten ska hållas:

10409534_10152826589634523_568875974163814943_n