Gym, ångest och Buddhas tomhet

Jodå, jag kravlade mig dit även idag. Till gymmet. Efter själens alla krumsprång och bedrövligheter tog jag mig ur fåtöljen. Men kära nån, säger du, det är väl bara att gå! Ja, du har helt rätt. Så enkelt skulle det kunna vara och förmodligen är i en parallellvärld där jag redan kommit över mina nojor. I den här världen, där jag ändå måste befatta mig med allt och förhålla mig till, pågår en fortlöpande krishantering. Det är så det i själva verket ligger till.

Kom nu inte med det där om positivt tänkande. Sånt når inte de regioner jag talar om. Nej. Det gör det inte.

En väninna och jag brukar ha roligt åt våra nycker. Våra manövrer för att slippa undan det vi är rädda för. Väninnan är rädd för att dö. Jag är rädd för att leva. Som vi håller på, brukar vi säga till varandra där vi sitter på favoritfiket och frossar i gräddbakelser som vi slutade med för två dagar sedan. Som vi håller på. Tänk om andra visste.

Ja, tänk om andra visste. Att vi som är så kavata och kloka och glada och allt vad det nu är i själva verket är två små flickor som inte vet hur de ska bära sig åt för att möta en farlig värld där utanför dörren.

För dödsskräck och livsskräck måste väl vara samma sak, tänker vi.

Som nu det där med gymmet. Att det ska vara en sån kamp de två morgnar i veckan som jag, helt i enlighet med mitt eget beslut, ska ta mig dit. Det verkar som jag fått för mig att själva steget ut mot den öppna dagen ska vara livsfarligt och bringa farsot och död. Att någon okänd katastrof ligger på lur där ute och bara väntar på att jag ska glänta på min stängda dörr.

Ja, jag hör hur löjligt det låter. Jag reser världen ensam. Jag utsätter mig. Jag hoppar in i saker med huvudet före. Jag sitter här hemma och skriver på min bok, den som ska vara klar inom ett år eftersom jag satt en deadline för mig själv – full av mindfulness, inspiration och disciplin. No problem. No fear. Men när jag ska gå den trygga stadfästa rutten till det trygga gymmet förvandlas jag till en stenstod som inte går att rucka på förrän jag blivit så urless på min skräckslagenhet att till och med den okända katastrofen där ute framstår som ett bättre alternativ än anblicken av mig själv.

Det finns mod. Och så finns det mod. Och det finns rädsla. Och så finns det rädsla.

Om jag hade modet att tro skulle jag göra som den sjuke mannen, han som Jesus befallde att ta sin säng och gå. Han tvivlade också, mannen, han hade ju varit sjuk och bortom räddning i 38 år, men han gjorde som det blev sagt och han gick, kanske rentav med sängen på ryggen, och se – hans ben bar honom, hans kropp var lika stark som hans förtröstan, han lämnade flocken av de halta, blinda och förtvinade där vid berget i Jerusalem och promenerade rakt ut i sin strålande framtid.

Jodå, jag kom iväg till gymmet även denna dag. Efter en lång mobilisering med rundgångstankar och diverse försök till distraktion bröts förstelningen. Mindfulnessen sänkte sig över mig så fort jag startat gåbandet. Höger vänster. Höger vänster. Ta ta, ta ta. Det rytmiska dunkandet. Och även om det inte var just lyckan som slagit ner bland maskinerna så blev det hela nästan angenämt. Som det ofta blir. Till nästa gång har jag redan glömt känslan.

För övrigt anser jag att de finns miljoners miljoner sätt att gå in i den nya dagen. Det är helt okej att gå in i den med ångest och oro, om man nu råkar vara lagd åt det hållet. Det är också helt okej att inte tycka om sin ångest, eller ens om sig själv. Någonstans där på djupet lär det finnas ett sakernas tillstånd där ingenting är vare sig bättre eller sämre än någonting annat. En tomhet som är mer än tomhet. Läser jag i buddhistiska skrifter. En tomhet som är något annat än det slukhål jag skräms av och försöker kontrollera. I meditation eller skapandet eller under en regnpromenad där ingenting kräver av mig trevlighet och andra fasoner kan jag ibland uppleva något slags visshet. Att det bara är att ta sin säng och gå. Och jag kan meddela att den känslan är mycket trevligare än en fritt flytande ångest som man kanske inte ens tycker sig ha förtjänat. Om det nu ska hållas på och jämföras och göras skillnad på.

10454565_10152826589659523_1326123825402957790_n

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *