Till Indiens sydspets kom jag aldrig

Kanyakumari. Så heter Indiens sydspets. Där tar subkontinenten slut. Vid sydspetsen möts tre hav: Bengaliska viken i öst, Indiska oceanen i syd och Arabiska havet i väst. Tänka sig något mäktigare! Vissa tider på året kan man se solens nedgång och månens uppgång samtidigt över de tre haven. Säger guideboken. Man kan stå där i det salta vattnet med ena foten i ett hav och den andra foten i ett annat. Och så kan man köpa små gulliga påsar med sand ur de tre haven av försäljarna längs stranden, att ta fram och fingra på när vinden där hemma blåser från norr och vinternattens köld är hård. Eller kanske man bara vill stå där och kontemplera över havens och universums storhet och ens egen villrådiga litenhet. I vilket fall. Marianne och jag befann oss som bekant i Kovalam, ynka åtta mil från Kanyakumari. I början på året. Och dagen efter att vi avslutat var sin 10-dagars ayurvedisk föryngringskur åkte vi mycket riktigt till Indiens sydligaste spets. Trodde vi.

Vi hade anlitat Mani, en taxiförare som jag blivit bekant med i Kovalam året innan. Mani brukar stå vid taxi- och tuc-tuc-stoppet vid den långa beachen, och jag hade genast känt igen honom i myllret bland alla de andra förarna. Det är ju alltid bra med någon man känner och kan lita på. Resonerade jag. Så tidigt en morgon, efter avnjuten frukost på ett strandcafé, medan hemvändande fiskebåtar lösgjorde sig ur de skummande vågorna, for vi iväg på denna dagstur, nöjda över vårt beslut att inte ta tåget. Eller bussen, för den delen. Egen chaufför skulle bli bra. Om och utifall att man behövde hålla på och förflytta sig där nere. Mani ingav trygghet. Säkerhet. Visst hade han väl åkt många turer till Kanyakumari? Yes, ma´am, many times, many times. You relax. I drive.

Det som sedan hände, eller inte hände, det kunde vi inte och kan inte belasta Mani för. Nej. Mani kör bra. Han är artig och vänlig. Omtänksam. Han har både säkerhetsbälten och A/C. Mani kan man lita på. Ja, så är det, och att vi inte kom till Indiens sydspets berodde inte på honom. Det berodde på det enkla faktum att vi var i Indien, inte i Sverige. Och att Marianne och jag inte hade gjort vår hemläxa.

Efter två och en halvtimmes guppande på vägen började vägskyltarna peka mot Kanyakumari. Och som den omtänksamma chaufför han är, Mani, så frågade han oss vad vi ville göra först. Vi ville ha lunch. Fanns det möjligen någon bra restaurang där? Med riktig toalett? Yes ma´am, slog Mani fast, very good restaurant! Sagt och gjort. Snart befann vi oss på denna very good restaurant, med portier och vita dukar, och en parkeringsplats med tak till Manis fina bil. Vi såg glimten av havet. Var det bara att ta en promenad efter maten, och kanske rentav doppa fötterna i vattnet? Vi pekade mot piren vi såg en bit bort. Jodå, man kunde promenera lite, men doppa fötterna i havet kunde bli svårt, däremot var det very nice att ta färjan till tempelön, you know, ma´am?

Vi gjorde upp att jag skulle ringa Mani från min indiska mobil när vi behövde bilen. Lite undrande var vi över det faktum att vi var de enda gästerna på restaurangen. Var fanns de andra turisterna? Men, men. Nu skulle vi inte vara såna. Efter lunchen, som vi betalade alldeles för mycket för, begav vi oss mot havet. Piren sträckte sig långt ut mot horisonten. För övrigt var det bara en kaj och en ful liten hamn. Där borta, några hundra meter ut från kajen, låg två öar. På den ena reser sig ett tempel mot himlen, till minnet av hinduapostel Swami Vivekananda, och på den andra står en jättelik staty föreställande den tamilska poeten Thiruvalluvar. Hade vi läst oss till. Själva sydspetsen var vi överens om var ingenting att se. Nej. Inte i något som helst avseende. Tänk så guideböcker kan lura en.

11174932_10153527306144523_2086292527595015887_n                                          14671_10153527214714523_3910934186444981328_n

Under stigande harm bestämde vi oss för att ta färjan till tempelön. Trots att jag, rädd som jag är för djupt vatten, bara i undantagsfall utsätter mig för hot om annalkande sjönöd. Det här fick lov att vara ett sådant fall. En nödlösning, helt enkelt, i en situation som glidit oss ur händerna. Så – tillbaka till restaurangen. Söka upp Mani. Kunde han vara vänlig och visa oss till biljettförsäljningen? Sure, ma´am. Omtänksam som han är, Mani, så gick han med oss runt kvarteret till en plats där en jättelik kö ringlade sig fram, först till biljettluckan och sedan som i en labyrint i en stor byggnad fram till själva färjan. Med biljetterna i handen visste vi ännu inte att vi skulle komma att vagga oss fram i en timmes tid innan det var dags att gå ombord. Vi började ångra detta redan från början tveksamma tilltag, men då befann vi oss så långt inne hamnbyggnaden att det var omöjligt att backa. I varje fall, när vi till slut andades frisk luft kunde jag till min stora lättnad se en väldig hög med livvästar där på kajen, men, jag som antagligen var den minst rustade för ett äventyr på främmande vatten – eller på vatten överhuvudtaget – fick nöja mig med en av de sista västarna, en som alla andra hade ratat. Den var trasig.

11167663_10153527278714523_3814917447887434982_n                                         11170332_10153527285889523_5353195258716315361_n

11156388_10153527235824523_498749109257639665_n                                         11164727_10153527280404523_9013908518169623302_n

Nåväl. Det var inget fel på ön. Pampigt tempel. Imponerande staty av poeten på grannön. Mycket hav. Jag försökte för min inre syn se hur de tre haven blandade sig med varandra där jag stod och blickade mot Sydpolen. Känslan infann sig inte. Verkligheten hade hamnat på villospår, och hade inte Marianne varit med hade jag fått nypa mig i armen för att känna om jag var vaken eller mardrömde. För något var fel. Var var alla västerländska turister? Det var bara vi två i en hop indier som av allt att döma var på en pilgrimsresa. Upplägget med sydspetsen som turistattraktion var inte vad vi hade förväntat oss, men finns det något i Indien som blir som man tänkt sig?

11069782_10153527288359523_1714612584420479286_n                                         20686_10153527290434523_4452566798884656183_n

Det hade blivit sen eftermiddag när vi återbördades till Mani och bilen. På hemvägen halvsov vi. Eller om det var så att vi bara behövde smälta vår harm. Visst, sydspetsen var helt klart en besvikelse, och det skulle vi minsann tala om för andra. Trösten var att ha sett fina vyer från bilen. Och de tre haven. Vi skulle kunna säga att vi varit på Indiens sydspets. Morgonen därpå, när vi var på väg till frukostfiket på stranden, sa Marianne att hon läst på i guideboken innan hon somnat. Och? Jo, jag tror inte att vi kom till sydspetsen, sa hon. Inte kom? Medan min hjärna bearbetade den nya informationen la Marianne fram fakta. Det visade sig att vi vikit av vägen till sydspetsen för att komma till den very nice restaurangen med den riktiga toaletten, den som Mani, omtänksam som han är, hade kört oss till. Enligt kartan i guideboken låg restaurangen och piren och färjan en halv kilometer från själva platsen. Subkontinentens sydligaste spets. Där de tre haven möts. Där man kan doppa ena foten i ett hav och den andra foten i ett annat. Där man av försäljarna kan köpa små påsar med sand från alla tre.

Hade Mani lurat oss? Bara för sin provision från restaurangen? Nej. Självfallet hade han provision, det är så det fungerar i Indien. Men. Mani är indier och han tänker som en indier, och det är inget fel med det. Det var vi, Marianne och jag, som var felet. Vi hade utgått från att den fula kajen med färjan till ön var sydspetsen. Vi frågade inte Mani. Det var vi som bestämde oss för färjan. Det var vi som efter turen till ön bad Mani köra oss hem.

Alltså. Indier tänker inte i flera steg framåt. Min förmåga att i varje situation blixtsnabbt kunna kalkylera de kommande stegen och deras möjliga konsekvenser har jag faktiskt stor nytta av i Indien, har jag upptäckt, men tar jag det för givet att indierna tänker på samma sätt – ja, då har jag blivit ett problem för mig själv. För indiern tänker inte så. Indiern tänker i ett nu. I ett nu finns inga kommande steg. Mani hade inget att vinna på att lura Marianne och mig. Hans indiska logik var solklar. Marianne och jag ville ha lunch på en bra restaurang med riktig toalett. Han tog oss dit. Vi ville ta färjan till ön, och han visade oss till biljettluckan. Vi ville åka hem, och han körde oss hem. Hade vi bett honom köra oss till sydspetsen hade han gjort det. Självklart.

Marianne och jag hade inte gjort hemläxan. Vi klampade in med våra svenska förväntningar på Mani och på hur utflykten skulle organisera sig. Därför stannade vår färd till de tre haven en halv kilometer från sydspetsen. Och det har vi haft mycket roligt åt.

11159985_10153527292314523_5201002044318110642_n

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2015

4 reaktion på “Till Indiens sydspets kom jag aldrig

  1. leif engh

    Japp så kan det gå. Min chaffis när jag var där menade att öarna bara var för pilgrimer och pekade ut var spetsen låg.
    Åker kanske till kovalam/ verkala nov/dec. Kan du rekommendera hyfsade hotell/guesthouse?

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *