månadsarkiv: januari 2015

Mera ayurveda, mera Indien

Nu är Marianne och jag inne på andra halvan av vår 10-dagarskur i ”rejuvenation body-mind”. Och nu, kan jag säga, nu har det blivit riktigt intressant. De här fem sista behandlingarna går enligt Dr Nisha djupt in i de omedvetna, eller kanske de undermedvetna lagren, och när jag frågar vad hon menar med det säger hon att det lugnar ner våra ”formalities”, vilka enligt henne är något typiskt för oss i väst, till skillnad från indierna. Och jag översätter ordet glatt till strukturer, strukturellt tänkande, form, eller varför inte det påtagliga. Våra mallar. Det som går att mäta och jämföra i bättre och sämre, rätt och fel, perfekt och skavankigt och ja – ni vet. Alltså. Nog kan jag se hur jag, för att bara tala för mig själv, får det hett i hjärnan i tid och i otid av allt jag måste planera och styra, medan en indier tänker att det sker det som sker och det är bra med det. Ungefär så. Titta på mig nu: Här sitter jag vid datorn och får krupp av att internetanslutningen bryts för hundrade gången, under det att Dr Nisha seglar sakta förbi och säger hello och jag svarar hello inifrån min lugnaste mask och hoppas hon inte hör tändernas gnissel där bakom masken. Jodå, jag försöker ta in indiernas tidsuppfattning och totala ointresse för hur saker och ting ”borde” vara och gå till. Och jag lär mig, ska ni veta. Jag säger inte nej till förändring när jag vet att den är befogad. Jag säger inte heller att jag måste bli som indierna. Nej. Men jag har en del av dem att lära. Det är det jag har.

Det var det om våra ”formalities” i väst. Där är jag helt med Dr Nisha. Och tänker att nog kunde jag väl också dela med mig lite av den kakan till indierna. För – visst är det väl ändå just de mänskliga och kulturella och allt vad det heter olikheterna som gör livet så intressant? Det där med att försöka klura ut hur den andra och det andra fungerar. Någon visare än jag har sagt att det är i mötet med det annorlunda som vi hittar oss själva. Det ligger något i det, tänker jag.

Jag är nog ganska nyfiken av mig, och som sådan är jag googlare av stora mått. Nu var jag naturligtvis tvungen att se vad svenska internetsidor skriver om den behandling jag får och fick svaret att den lugnar det centrala nervsystemet och ger en djup avslappning. När jag frågade Dr Nisha om detta så sa hon, precis som jag misstänkte, att så ser man det inte i ayurveda. Nej, det gör man inte. Varför? Man delar inte kroppen i det ena och andra ”systemet”. Man talar om helheten body-mind och behandlar helheten body-mind. Så – den behandling jag nu får, den jobbar samtidigt på alla nivåer av mitt ”vara”, om man nu vill kalla det så, vilket då innebär att den går ”djupt”, som hon säger, alltså inte bara på kroppen och dess system och organ, utan hela rasket. Hela paketet. Body-mind. Ungefär så har jag förstått det.

Hur går då behandlingen till? Jo, först är det samma oljemassage som vi fick i den inledande fasen, från minsta hårtopp ner till tårna. Sedan ligger jag på rygg med ett lakan över kroppen och med huvudet aningen bakåtlutat, medan en varm olja droppas ner över min panna i ungefär tjugo minuter. Om jag förstått saken rätt så är det tre punkter där på pannan som är viktiga öppningar till just body-mind där behandlingen gör sitt jobb. Hur det känns? Kraftfullt, det är för närvarande det enda jag kan säga. Kraftfullt.

Här en bild på Dr Nisha´s Vedic Remedies”, som är både ett litet hotell och en ayurvedisk mottagning:

1621903_10153232991999523_4047489625120690184_n

Och så några bilder från en fiskeby lite utanför Kovalam, ifall ni undrar vad jag gör när jag inte ligger på massagebänken:

10933745_10153230284029523_1350218639413413901_n

10931415_10153230272849523_6348211870147657241_n 10924778_10153230270454523_3660777243890985543_n10922461_10153232303389523_2812098861828976454_n

 

 

Nu går jag på ayurveda

Nu går både Marianne och jag på ayurvedisk behandlng. Vi är ju ändå i ayurvedans förlovade land, södra Kerala. Här står klinikerna som spön i backen. En del mottagningar är enkla, andra liknar stora sjukhus eller semesteranläggningar och inkluderar både dyrt boende, specialkost och en uppsjö av behandlingar. Priserna varierar förstås stort. Det är inte säkert att det dyraste är bäst. Vill man prova på en kur i denna urgamla indiska läkekonst är det bäst att gå på rekommendationer. Själv hade jag ingen tanke på ayurveda när jag bestämde mig för en månad i Kerala, men nu sitter jag här, mitt i en 10-dagars ”rejuvenation body-mind”-kur. Som det kan gå. Och jag kan berätta att jag är mer än nöjd.

Så – vad är ayurveda? Här ska inte redogöras för det, för jag har ingen djupgående kunskap om saken. Men. Jag kan berätta det jag snappat upp i samtal med vår Dr Nisha, en härlig kvinna som är både född och ingift in i lång ayurvedisk tradition. Det är hon som basar för stället där vi bor, som är både ett litet hotell och en mottagning med fyra terapeuter. Efter att ha utrett mig tilldelade hon mig en behandlare och valde ut just den örtblandning som min oljemassage skulle bestå av. Massage? Just det, i en och en halvtimme per dag, i tio dagar, blir jag – indränkt i oljorna från topp till tå – knådad och bankad på av en bastant indiska med hårda nypor. Massagen avslutas med att oljan gnids in i kroppen med ganska tunga upphettade påsar som innehåller blad från dessa örtväxter som även de doppas i olja. Ungefär femhundra örter är inblandade, naturligtvis helt giftfria, och oljorna – de kokas ihop lokalt här i Kovalam i två veckor efter recept från Dr Nisha. Det ni!

Det lilla jag förstått av ayurveda är att våra kroppar med åren ”torkar” inifrån, vilket ger oss olika besvär, i mitt fall, för att ta ett exempel, med lederna. Oljan, säger Dr Nisha, är ett medium som hjälper örterna att hitta sina platser i kroppen för att läka den. En ”torr” kropp, om jag förstått saken rätt, kan inte tillgodogöra sig örterna, alltså själva medicinen. Hur länge sitter då effekten i efter en tiodagars behandling? Det beror helt och hållet på hur ”torr” min kropp är. I varje fall kommer behandlingen att fortsätta jobba på i kroppen efteråt, ett antal månader och kanske upp till närmare ett år. Vilket betyder att om ett år är det dags för en ny kur – eller kanske en av de mer djupgående kurerna, av vilka den längsta är nästan två månader. Det ni, säger jag igen.

Har jag då råd med behandlingen? Jodå, det har jag, och det har säkert ni också om ni kommer till Indien. Min kur på tio dagar, med 90 minuters terapi per dag, kostar lite över 2000 svenska kronor. De pengarna hade jag tänkt spendera på utflykter med utgångspunkt i Kovalam. Nu blev det inte så, för min kompis Marianne och jag har var sin behandling efter varandra på eftermiddagarna, och sedan följer dusch och hårtvätt, så vår lediga tid här inskränker sig till morgon, förmiddag och kväll. Men, vi använder vår tid väl. Upp tidigt, njuta av frukost vid havet, sedan följa fiskarnas morgonrutiner och ta en promenad eller rickshaw till någon av byarna och stränderna där vi slipper den största strömmen av turister – alltså våra likar. För våra likar ser vi nog av hemma, tycker vi.

Nu säger Dr Nisha att man kan under behandlingens gång få symtom av olika slag, som trötthet eller mer ont eller kanske att känslorna kommer i svall… Marianne har blivit trött medan jag känner mig mer energisk, men allt kan ju ändras i ett huj. Vad vet man? Ingenting. Även det här är ett äventyr, och faktiskt helt oplanerat. Men är det inte just det oplanerade och outstakade som bara det i sig kan vara en ”rejuvenation”-kur? Jo, det tror jag i alla fall.

På bilden nedan sköljs noten efter nattens fångst:

10689588_10153227664214523_8750824940119761402_n

 

 

Kovalam by the sea

Nu är jag i Kerala. I Kovalam by the sea. Hit kom jag i förrgår kväll, efter nio timmars taxifärd från Bodhi Zendo i grannstaten Tamil Nadu. Det är egentligen bara en bergskedja som skiljer åt dessa två sydindiska delstater, Tamil Nadu i öst och Kerala i väst. Sträckan från Bodhi Zendo till Kovalam är gissningsvis runt 40 mil, men vägarna och trafiken i det här landet är indiska, inte svenska, så jag tror ni förstår. Ändå: Resan var riktigt bekväm. En bra bil med en bra chaufför hade jag, båda handplockade av Sasi på kontoret. Nu är jag här, i sol och hetta, njutandes av färsk papaya i tidig morgon medan vågorna slår mot stranden och fiskarna drar ut till havs i sina båtar. Har jag det bra? Ja!

Månaden på Bodhi Zendo blev hektisk. Varför? Är inte Bodhi Zendo ett center för meditation? Jodå, det är det. Men julen lackade även där. Ganska snabbt infann jag mig i en liten kör, övandes sånger till alla julfester. På tre lokala skolor inte bara sjöng vi, nej, vi drog in barnen i enkla lekar och blev de där konstiga tanterna och farbröderna i gråton, de enda i församlingen som inte var festklädda i alla regnbågens färger. Nåväl, vi blev uppskattade. Även av oss själva. Och vår egen julfest var det ös på, till och med så pass att jag, när vi tre svenskar skulle framföra Stilla natt på vårt språk, sjöng för full hals och med min djupaste altstämma att ”Kristus till himlen är kommen”. Den versionen var ju faktiskt rolig. Stackars Jesus fick en ”shortcut” från alla vedermödor här i jämmerdalen.

I natt kom min kompis Marianne hit, direkt från Svedala. Det är morgon, och hon sover, förhoppningsvis sött, i sitt rum. Vi ska följas åt i fyra veckor i Kerala. Det ser jag fram emot!

Så här var kvällsljuset igår, sett från min altan:

1461267_10153192975974523_6747575682567228886_n