månadsarkiv: november 2014

Mamallapuram och Incredible India

Ja, nu är jag här. Fjärde dagen i Mamallapuram, sex mil söder om Chennai/Madras vid Bengaliska viken, den södra delen av detta vatten som sträcker sig ända upp till nordöstra Indien. Vädret är varmt och fuktigt, som sig bör i tropiken. Sedan igår regnar det. Monsunen är inte över. Snart kommer vintern med mindre regn och en behaglig temperatur.

Hur det nu kommer sig så vaknade jag magsjuk i förrgår, min andra dag i magsjukans förlovade land. Lite snopen var jag, jag som hållit mig frisk här de senaste åren. Men men. Nu blev jag det, och det har väl sin mening det med, tänker jag. Om inte annat så kan man ju alltid uppfinna en mening. Och min mening och dagsens sanning är den att jag just nu mest av allt behöver varva ner efter en hektisk höst där hemma, och även samla kraft inför de dryga fyra månader jag stannar i landet. Efter två dagars fruktdiet och ett rikligt intag av hett vatten – det rekommenderat och inburet av städerskan – är jag nu återställd. Och visst, till meningen räknar jag gärna även det faktum att jag behöver gå ner i vikt.

Redan första dagen här var jag igång, bara efter ett par timmars sömn (landade i Chennai vid tre på natten och var parkerad i hotellrummet två timmar senare). Jag var så där PÅ, ivrig som jag lätt blir, helt i onödan, och hade ingen tanke på att vila egentligen borde ha varit temat för dagen. Nåväl, här i Mamallapuram ligger ett av Unescos världsarv, ett stort område med fornindisk konst och arkitektur, huggen i sten och ett måste för besökaren. Dit gick jag, glad i hågen, när det nu dessutom råkar ligga alldeles intill hotellet. Och, nog blev det en upplevelse. Mycket imponerande stenbyggen och promenader, men, allting har ett MEN i Incredible India, så även detta. Eftersom området är öppet och utan både stängsel och inträdesavgift så är det också ett tillhåll för försäljare och allehanda charlataner som naturligtvis vill få ut det mesta från oss utländska turister och som man i stort sett måste slå ner för att bli kvitt. Jag blev vimmelkantig redan första sekunden, och ändå är jag inte ny i Indien. Erbjöds allt från vykort och gudastatyetter till en gigolo (heter det så? Glädjepojke?) vid min sida dagarna här. En snygg yngling som artigt och belevat lovade mig gratis guidning i parken, men, efter att jag bestämt sagt ifrån, gled in på ett spår som jag var lika lite intresserad av som av hans (påstådda) förmåga att se in i min framtid. Min själ var lika vacker som mitt leende, fick jag veta. Och – ”I am young, you are experienced”… Om inte varningsklockorna ringt innan så klämtade de nu på högsta volym. Så, vad gjorde jag? Sa några kraftord som jag lärt mig, av nödtvång, redan under min första resa här i landet för tjugo år sedan, och bad honom försvinna fortare än fortast. Jodå, nog gick han iväg, till slut, men inte utan en sista stöt: ”I already fell in love with you, don´t you like me?”.

Nåväl. Tyvärr kan jag inte ta det sistnämnda som en komplimang, ens. Nej. Där det finns turister i Indien, där har allting ett pris. Och, en ensam västerländsk kvinna, ung eller gammal, är i högsta grad suspekt. Lägg till det faktum att allt ska det tjänas pengar på, med alla tillgängliga medel. Möjligen lockar den här snyggingen till sig kärlekskranka resenärer (kanske både kvinnor och män?), men, det är definitivt inte gratis.

Det är mycket som stör mig i Indien. Mycket som är främmande för mig som skandinav och europé och som jag måste förhålla mig till. Som västerländsk kvinna, ensam, är jag lika främmande för indier som deras ifrågasättande av mig och min frihet och integritet är för mig. Här sitter vi fast i våra fördomar, både indierna och jag, fastlåsta i våra uppfattningar om rätt och fel, nedärvda sedan urminnes tider i likhet med stenskulpturerna här i världsarvet. Så mycket som är hugget i sten, även i mig. Mina nedärvda övertygelser om hur allt ska vara, så till den grad att jag då och då får för mig att jag och mitt vetande och kunnande står över indiernas. Så – vem ska döma vem?

Visst, ibland kräver det mycket av mig att inte få den inre ordningen upplöst, av min frustration och av allt det som pockar på uppmärksamheten, allt det jag måste förhålla mig till. Det är lätt att gå omkring här och vara upprörd, men det hjälper ingenting. Det som hjälper är att vara medveten om farorna. Det här ÄR Indien. Som ensam kvinna och utan vigselring måste jag veta vad jag kan och inte kan göra. Jag kommer hit av en anledning, och då måste jag ta med i beräkningen att det här inte är Sverige eller Europa. Jag är här för att jag är nyfiken. På det annorlunda.

Ja, jag vet att jag aldrig kommer att förstå Indien och indierna annat än fragmentariskt, men jag vill försöka hålla mig öppen för det främmande, inom de gränser som är rimliga för mig. Mina hjärnceller och allt vad det kan vara triggas av det jag inte förstår. Varför? För att jag behöver det, för livet. Det invanda har sin trygga charm, och det är bra, det behöver jag och trivs med, men det räcker inte. Räcker  inte.

Idag hade jag tänkt gå en promenad längs havsstranden och titta på Shore Temple, som också är urgammalt, men i ösregnet låter jag bli. Jag har det bra på hotellterraserna, med tak över huvudet.

I övermorgon tar jag flyget till Madurai, söderut och inåt landet. Därifrån är det tre timmars taxifärd till Bodhi Zendo i Palani Hills, min bas i Indien. Ser faktiskt fram emot att återförenas med vänner. Och med min zen-lärare, AMA Samy.

Allt som allt: Här är gott att vara. Trots att Indien inte är något annat än just – Indien.

Här nedan några bilder från världsarvet:

10169220_10153091057359523_3320269052317177458_n

10687067_10153091057354523_5742208635136579278_n

10599717_10153091057339523_2980235673030603001_n

 

 

 

Sönderfall och urartning och konsten att dö

Det har varit en märkvärdig höst. Fylld av frustration och sönderfall.  Kollaps av invanda strukturer. Gamla tryggheter har lagt av. Pralinasken har varit stängd. Jag har beskådat sakernas tillstånd och urartning från stormens öga, dit jag tagit min tillflykt när livet inte levererat en enda försäkring om att allt ändå kommer att sluta bra.

Nu, dagarna innan den långa resan konstaterar jag att det mesta ändå är under kontroll. Just nu. Nästa stund kan förändra allt. I varje fall har jag idogt betat av göra-listan. Det har tagit mycket mer tid och kraft än jag räknat med. Banan har inte varit snitslad. Men. Genom kaos efter kaos är nu det mesta förberett, för hyresgästen som ska bo i mitt hem medan jag är borta, och för mig som ska fara till det land där man aldrig har saker under kontroll.

Om inte annat så har hösten varit en påminnelse om att kontroll bara är en illusion. I ett ögonblick kan allting förändras. Saker kan gå fel. Händelser kan gå en annan väg än den vi ville. Vi kan till och med dö.

Ja, mitt i all bedrövelse har jag hållit på med en gammal buddhistisk övning i konsten att dö. I stunder då jag varit som mest skärrad har jag tagit hjälp av övningen, antagligen av nödtvång, när inget annat längre fungerat. Påmint mig om att i nästa stund kanske jag inte är här och våndas (OBS: detta har inget att göra med dödsönskan!) – alltså, om jag nu ska råka till och dö kollapsdöden, hur vill jag att den enda stund jag har i livet ska vara?

Faktiskt en riktigt bra övning, som också kan förändra stunden, från vånda till något nästan angenämt. Om det nu är angenämt det ska vara.

En annan aspekt av den buddhistiska konsten att dö är att dö för illusionen att man har kontroll. Och då, då kan jag berätta för er att jag dött många gånger under hösten.

Idag är det lördag. I veckan har jag sett till att umgås med nära och kära. På onsdag morgon åker jag till Indien. Enligt allt det jag jobbat för.

På bilderna här nedan är det fortfarande höst. I mitt vackra Stockholm. Luften klar. När jag landar i Chennai/Madras natten till torsdag möts jag av kvalmig hetta. Och vem vet vad?

10690019_10152993976454523_2687296365593601913_n

10416603_10153000217334523_7491777579242329466_n