Himalaya och vemodstårar

Början av oktober. Plötsligt kommer jag ihåg. Tjugo år har gått. Vid exakt den här tiden, för tjugo år sedan, var ryggsäcken packad. För Nepal och Indien. Numera är inte min talang för nostalgi vad den har varit, men nu, just nu, förhåller det sig så att en liten vemodstår letar sig ner från ögat. Vid minnet. Helt oplanerat tycker jag synd om mig. Om den jag var. Jag var en som ville mycket. Hoppades mycket. Hade förtröstan, men på fel saker. Som lottovinster. Evig lycka. Framför allt var jag en som ville bort, mest hela tiden och där jag var, bort till det riktiga livet, det som alltid pågick någon annanstans. Och det, det åtråvärda, det skulle en dag dimpa ner vid min förstukvist. Tänkte jag. Det var det jag hade, helt felaktigt, placerat min förtröstan på.

För ingenting damp ner vid min förstukvist. Nej. Det som hände var att jag själv drattade ner i det där hålet. Rakt ner i Den Stora Tröttheten.

Men innan dess hände resan. Till bergen. Till Nepal. Till Indien.

Det var jag och mina vänner Gunnar, Leif och Staffan. Vi skulle göra Nepal. Och det var det vi gjorde. Kathmandu med omnejd. Regnskogen i söder med noshörningskådning och malariamyggor. Pokhara, och så vandringen norrut, genom rhododendronskogar och äppeldungar, förbi blommande ängar och bördiga åkrar, längs branterna över Kali Gandaki-floden med de förfärliga bråddjup som uppenbarade sig om man råkade titta neråt. Jomsomleden, den gamla karavanvägen upp mot myternas Mustang. Där trampade vi på, i ett vykortslandskap, åtföljda av packåsnor och segväxta nepalesiska bärare som då och då materialiserades ur berget. Allt medan dagarna på leden och nätterna på trånga guest lodges passerade blev omgivningen kargare, samtidigt som de vita bergen började resa sig på båda sidor till höjder på 8000 meter. Slutligen Kagbeni, den sista utposten i nordligaste Nepal. All grönska borta. Kvar ett mäktigt uråldrigt landskap, jakoxar på ödelagd jordskorpa, en skock gamar i himlen och så jag vars liv alltid pågick någon annanstans. Mörkret som föll, snabbt, utan skymning. Röster från lodgen där killarna redan satt vid eld och kall öl.

Det är under sådana förhållanden man kan börja undra vem man är i universum. Om man inte gjort det innan.

Men öl? Uppe i Himalaya? Jodå, kända märken från västvärlden. Det var bland annat det som färdats på bärarnas ryggar, och åsnornas, under flera dagsvandringar, från städerna i söder. Jag såg en bära på ett kylskåp. Man kan bli illa berörd av sådana tilltag mitt i en omgivning som ändå till större delen består av vildmark, men det blir man helt i onödan, för det är som det är. Vandrare betyder pengar. De betalar för sin öl och sin Coca Cola. Så enkelt är det, i ett land som är bland de fattigaste i världen.

Jag för min del kunde av rent egoistiska skäl unna killarna deras öl. De var mina beskyddare, och det jobbet skötte de bra. I Pokhara hade de jagat iväg en galen, haschrökande, självutnämnd guru som tagit sig hela vägen från Kathmandu efter oss, för att lura till sig mina pengar. Hur nu den saken gått till.

Himalaya 3

I vilket fall. Nepal var en saga. Fattigt, visst. Men svidande vackert. Efter en månad skingrades vår lilla grupp, och jag åkte söderut med en av killarna. Till Indien. I en skramlande buss på gropiga vägar från Kathmandu till gränsen, sedan med tåg till Gorakhpur och vidare till Delhi. Där inledde jag min ensamma vandring. Det var så det var sagt, och så blev det. I Agra, dit jag åkt för att beundra Taj Mahal, höll jag på att bli lurad till att smuggla juveler till Sverige. Jag hade den haschrökande gurun borta i Nepal i färskt minne och kunde rädda mig på egen hand, visserligen skräckslagen men med skinnet och åtminstone halva förståndet i behåll. I Dharamsala, där Dalai Lama lever i exil sedan flykten från Tibet 1959, genomled jag en tvåveckors svår förkylning med feber och delvist röstbortfall. Ändå lyckades jag göra en massa intervjuer (ja, jag hade min radiobandspelare med mig) och spela in ljudkulisser i både munk- och nunnekloster, med det rytmiska hummandet av böner, vilket jag fått ett särskilt tillstånd att göra. I Varanasi vid Ganges, den heligaste av alla heliga städer i Indien, följde jag ett vattenreningsprojekt i den stora floden, innan jag stupade i säng i magsjuka.

Ja, jag blev riktigt sjuk. Och jag menar, riktigt.  Där och då tog en fas av mitt liv slut, utan drama och stora gester. Jag var trött på Indien, jag var trött på att drälla runt, och framför allt var jag trött på mig själv. Jag var ohjälpligt och utan återvändo i otakt, med mig själv, med livet, med hela universum och alla naturlagar. Det hade inte skett över en natt. Nej. Det hade varit på gång länge. Men det som Indien gjorde med mig var att blottställa mina egna bråddjup som var värre än de jag förskräckts av i Himalaya. Jag hade blivit min egen hemlighet, hur det nu gått till. Stoppat undan så mycket av min kraft bakom lås och bom att den inte nådde upp till ytan. Levt på något slags skenbild av mig själv. Jag skulle komma att kippa efter andan i Den Stora Tröttheten i tio års tid innan jag blev frisk.

Jag landade på Arlanda på Luciadagens morgon. I cafeterian drack jag riktigt kaffe med lussekatt. Himmelriket var på jorden, och jag var tillfälligt benådad.

Aldrig, aldrig någonsin skulle jag återvända till Indien. Trodde jag.

Tjugo år har gått. Den vemodstår som nu faller på kinden har inget med Indien att göra. Inte ens med Nepal, som jag faktiskt tyckte om, till skillnad från Indien. Nej, tåren faller för bergen. Och för brustna illusioner. Jag har alltid varit bergtagen. Är fortfarande. Vandrat här och vandrat där. Fysiskt, ja – men framför allt i fantasin, som jag är rikligt begåvad med. I fåtöljen har jag gjort de tuffaste klättringarna, de till det stora berget. Everest. Jag har klättrat med syrgas, och jag har klättrat utan syrgas. Med Sir Edmund Hillary. Med Reinhold Messner. Med alla de stora. Jag har svingat isyxa och rep med bergens egna skyddsänglar, sherpas. Och hade livet handskats med mig på ett annat sätt än det gjorde hade jag nog några år efter min första resa till Himalaya, efter massa fysisk träning (vilket jag redan ägnade mycket tid åt) tagit mig till Everest Base Camp, den på 5000 meters höjd. Det hade jag klarat av. Det skulle räcka för mig, tänkte jag. Ja, det hade räckt och det hade jag varit nöjd med.

jag i himalaya 2

Nu blev det inte så. Och det gör ingenting, inte nu längre. En liten vemodstår kan jag unna mig. Det är bra som det är. Ja, det blev ju bra, till slut.

Nu i efterhand kan jag konstatera att det ibland kan vara bra och viktigt att tappa sin vilja. Särskilt om viljan blir så stark att den i stället för att leda en rätt och dit man är på väg i själva verket slår en knut om en, så att man plötsligen står där handfallen och hittar varken ut eller in. Ja, jag var en som ville mycket. Som hoppades mycket. Som hade förströstan, men på fel saker och på fel sätt. Och det klandrar jag mig inte för. Man kan inte begära att man behärskar det man ännu inte lärt sig. Så enkelt är det. Det är en naturlag. Och naturen känner varken skuld eller skam.

Med radiobandspelaren var det så att jag faktiskt använde den under hela resan. Det var mitt jobb, och på den tiden jobbade jag även när jag inte skulle jobba. Och det hade kunnat bli bra program. Men. I mig hade den kreativa floden torkat ut. Det tog mig år och dagar att väcka liv i den igen. Jodå, den är påfylld nu och forsar glatt. Men mitt liv – det blev inte som jag hade tänkt. Och det är bra med det.

Nu, tjugo år efter den första resan till Indien, ska jag snart börja packa igen. Det blir min fjärde långresa till landet dit jag aldrig skulle återvända.

Som det kan gå.

Vill ni kan ni också läsa mitt inlägg från den 3:e april 2014, ”Världens berg och livets bävan”, på samma tema.

kagbeni 3

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014

10 reaktion på “Himalaya och vemodstårar

  1. Gunnar Boström

    Tack Cirkka för den historiebeskrivningen! En resa jag aldrig glömmer….. innehöll nog material för en hel bok. Och din heliga guru – uj,uj…. måste nog upplevas, går inte att beskriva…. Återigen – Tack Cirkka!/Gunnar

    Svara
    1. cernering Inläggsförfattare

      Ja, Gunnar… Gurun var en liten extra krydda på en storslagen resa! En bra grupp var vi.
      Stor kram
      Cirkka

      Svara
  2. Petra Hiort af Ornäs

    Cirkka! Det där var ju ett riktigt äventyr! Hur många har kunnat göra den resan tror du? Om du sätter dig ner och summerar vad du har gjort, upplevt och hunnit med så kan det nog räcka för ett helt liv. Redan nu. JUpp med hakan!
    Kram/ Petra

    Svara
    1. cernering Inläggsförfattare

      Ja, Petra, nog var det ett äventyr värt namnet! Och livsäventyret fortsätter, här hemma, och snart igen i Indien!
      Kram/Cirkka

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *