Fritt och tvunget

Och så kom kylan. Bara så där, utan någon som helst snygg övergång. Jag gick hem från gymmet och skallrade tänder och kostade på mig att dagdrömma om Indien hela vägen. För övrigt har jag noterat att min förmåga att drömma mig bort till en trevligare dag än den närvarande kommit på skam på sistone. Det verkar som att livet just nu framträder i rätt så angenäm tonart. Inte så att katastroferna skulle farit sin kos. Nej. Jag är realist. Jag inbillar mig inget. Men allt oftare slås jag av upptäckten att jag inte går omkring och fruktar det värsta, inte ens när jag måste släppa kontrollen. Jag skulle nästan kunna påstå att jag ser framtiden – läs: det oförutsedda – an med viss tillförsikt.

Efter att ha tagit ett varmt bad och ätit en god middag bestående av chili- och dragonkyckling med sallad (ja, jag är en jävel på att laga mat och även njuta av densamma), sitter jag och läser en bok av Martine Batchelor: LET GO – a Buddhist Guide to Breaking Free of Habits. Som av en slump (jag tror inte på slumpen) slår jag upp ett kapitel som handlar om planering. Alltså. Hur denna högst användbara funktion av hjärnan kan gå överstyr så att vi inte planerar saken vi ska planera en gång eller två gånger, vilket borde räcka, utan fortsätter att idissla samma idé timme efter timme, hundratals gånger, och även lägger möda på att försöka komma ihåg vad vi planerade för att till äventyrs inte glömma bort exakt hur vi tänkte möta det som vi tror komma skulle. Jodå, nog bränns det. Nog är det det som rullar på där i huvudet, allt som oftast och till ingen nytta. För antingen blir det som man planerat eller så blir det inte, och det blir inte bättre av att varenda hjärnkrok fylls av det där samma samma timme efter timme under det att man dessutom tröttar ut sig och kanske till och med blir spritt språngande av själva tvånget i det.

Här måste jag flika in att den sortens idisslande inte bara gäller planering. Nejdå, säger jag som har stor erfarenhet inom området. Allt möjligt kan malas till sina minsta beståndsdelar och sedan tillbaka till början och samma väg igen. Förtret, besvikelser. Allt som ska ångras. Ja, till och med glädjeämnen. Allt kan hållas på med. I all oändlighet. Och som sagt, till ingen nytta. Så om ni inte visste det, nu vet ni.

Jag är en som inte är fri i tanken. Där finns alldeles för mycket tvång. Compulsory things. Det strävsamma tänkandet gör mig styv i nacken så att den faktiskt och på riktigt knakar. Knakar gör den även nu, uppenbarligen just av gammal vana, trots att det är lugnare i hjärnans vindlingar för närvarande. Eller om det är i själens mörka tunnlar. Där den grundläggande fasan ligger på lur.

Det finns naturligtvis metoder för att bryta de där vanorna. Martine Batchelor föreslår några. Andra visa kvinnor och män föreslår andra. Själv har jag mina tricks. Och då menar jag inte de tricks jag har där i pralinasken för verklighetsflykt. Nej, flykt har visat sig vara en dålig metod, även om jag i nödfall och understundom måste rädda mig med dylikt. Jag säger bara att dum vore väl jag om jag inte vid min ålder kommit åtminstone en liten bit på självbättringsvägen och hade något konstruktivt att ta till när det där bandet bara rullar på.

Genom fönsterglipan doftar det höst. Fuktigt och kallt och förebådande frost. Jag känner mig underligt tillfreds i kropp och själ. Inget hotfullt inom synhåll. Snart fäller träden där ute sina blad, fast innan dess ska de bli alla nyanser av rött och gult och brunt. Det är bara rönnen som fattas. Rönnen med bären. Den jag är uppvuxen med där i avkroken. Men man får vara nöjd med det man har, sa gumman. Livet kommer med en dag i sänder och går samma väg.

WP_000886

 

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014

2 reaktion på “Fritt och tvunget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *