Saktmod och eftertanke

September. Sensommar. Väder för kortärmat, än. Fast jag, jag gick till gymmet i jacka och allt. Hade bränt hundra kalorier, tänker jag, innan jag sett skymten av maskinerna. För övrigt kan jag meddela att jag mest går inåt, nu. Det är det hösten gör med mig. Kalendern säger höst, och då är det höst. Skördetid. Eftertankens tid.

Ja. Nu får själen utvärdera det som varit och är. Nu tänker jag långa tankar. Livet står inte huvudstupa som under sommaren då det måste levas nu, genast, för i morgon kan regnet komma och allting vara för sent. På hösten kan till och med jag vänta. Jag blir så där saktmodig och nöjd med sakernas tillstånd. Många gånger trots att det inte blir som jag hade tänkt.

Jag är en ofärdig människa. Det kan jag konstatera utan någon djupare reflektion. Jag blir fortfarande övermannad av mina egna manövrer för att få kontroll över det okontrollerbara. Drattar ner i det där hålet. Men. Jag har blivit ganska bra på att krypa upp igen. Så då är ingen större skada skedd. På något vis jämnar det väl ut sig.

Jag tänker att det är väl så det är för oss ofärdiga. Att vi har att leva i våra motsägelser, ständigt i färd med att bygga broar mellan de där öarna på drift. Kontaktytor. Knutpunkter.

Det där sistnämnda sa Fr Ama Samy något minnesvärt om på retreaten i augusti. I varje fall tar mina nervceller ett extra skutt mot varandra när jag tänker på det. Learn to walk freely between your roles. Sa han. Det tar jag som att överhuvudtaget inte fastna i något, en tanke, en känsla, en av de många roller vi befolkar, eller vad det nu kan vara. Som håller en fången. Om man fastnar. Om man inte ser att vägen är öppen. För det inre vandrandet.

När jag nu håller på med det höstliga utvärderandet av mig själv så är det detta som sticker ut. Motsägelserna. Min egen rädsla för undergång, när den slår till. Och dess möjliga motpol. Sören Kierkegaard, som under hela sitt liv utforskade begreppet ångest, ansåg att ångesten är själva motorn som kan leda människan att bli medveten om sin frihet. Ångest och frihet hack i häl på varandra, så att säga. Kierkegaard skiljer mellan begreppen rädsla och ångest. Rädsla är något som kan relateras till en orsak. Ångest, för sin del, är rädsla vars upphov är odefinierbart. Säger han, och jag känner mig väl hemma i hans slutsats. Jag som bara är en soff-filosof tänker att ens styrka väl måste gå att hitta i det som är ens svaghet. Det skulle säkert Dr Phil och Oprah Winfrey hålla med om. Hur som helst, i denna min skördetid känner jag mig inte fientligt inställd till min ångest. Som kommer och går. Nej. Jag ser det inte som att jag haft otur med livets gåvor. När jag nu har råd att vara generös mot mig själv och andra så tänker jag att vi ofärdiga väl måste ha våra utmaningar, jag mina och andra sina. Och. Att gåvan finns i utmaningen. Om vi tar den. Min bror valde att ta livet av sig. Jag har aldrig fördömt hans val. Men för min del blev det en utmaning att söka den där friheten. Den inre. Med dörrar öppna. Det är den vägen jag vandrar, och det är själva vägen som är min sporre.

I detta introspektionens tidevarv uppstår frågan: Är det egoistiskt att vilja vara fri, på det sätt som jag utmålar? Jag tror inte det. Men det får vara ämne för ett annat inlägg.

Till sist två sensommarbilder som matchar mitt saktmod, tagna på Rådmansö i Norrtälje:

Och, kika gärna in på min andra blogg: http://dancingwithbuddha.se/

10406793_10152875172889523_8031207816013748029_n 10614127_10152875172879523_2324910665866007122_n

 

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014

2 reaktion på “Saktmod och eftertanke

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *