månadsarkiv: september 2014

Fritt och tvunget

Och så kom kylan. Bara så där, utan någon som helst snygg övergång. Jag gick hem från gymmet och skallrade tänder och kostade på mig att dagdrömma om Indien hela vägen. För övrigt har jag noterat att min förmåga att drömma mig bort till en trevligare dag än den närvarande kommit på skam på sistone. Det verkar som att livet just nu framträder i rätt så angenäm tonart. Inte så att katastroferna skulle farit sin kos. Nej. Jag är realist. Jag inbillar mig inget. Men allt oftare slås jag av upptäckten att jag inte går omkring och fruktar det värsta, inte ens när jag måste släppa kontrollen. Jag skulle nästan kunna påstå att jag ser framtiden – läs: det oförutsedda – an med viss tillförsikt.

Efter att ha tagit ett varmt bad och ätit en god middag bestående av chili- och dragonkyckling med sallad (ja, jag är en jävel på att laga mat och även njuta av densamma), sitter jag och läser en bok av Martine Batchelor: LET GO – a Buddhist Guide to Breaking Free of Habits. Som av en slump (jag tror inte på slumpen) slår jag upp ett kapitel som handlar om planering. Alltså. Hur denna högst användbara funktion av hjärnan kan gå överstyr så att vi inte planerar saken vi ska planera en gång eller två gånger, vilket borde räcka, utan fortsätter att idissla samma idé timme efter timme, hundratals gånger, och även lägger möda på att försöka komma ihåg vad vi planerade för att till äventyrs inte glömma bort exakt hur vi tänkte möta det som vi tror komma skulle. Jodå, nog bränns det. Nog är det det som rullar på där i huvudet, allt som oftast och till ingen nytta. För antingen blir det som man planerat eller så blir det inte, och det blir inte bättre av att varenda hjärnkrok fylls av det där samma samma timme efter timme under det att man dessutom tröttar ut sig och kanske till och med blir spritt språngande av själva tvånget i det.

Här måste jag flika in att den sortens idisslande inte bara gäller planering. Nejdå, säger jag som har stor erfarenhet inom området. Allt möjligt kan malas till sina minsta beståndsdelar och sedan tillbaka till början och samma väg igen. Förtret, besvikelser. Allt som ska ångras. Ja, till och med glädjeämnen. Allt kan hållas på med. I all oändlighet. Och som sagt, till ingen nytta. Så om ni inte visste det, nu vet ni.

Jag är en som inte är fri i tanken. Där finns alldeles för mycket tvång. Compulsory things. Det strävsamma tänkandet gör mig styv i nacken så att den faktiskt och på riktigt knakar. Knakar gör den även nu, uppenbarligen just av gammal vana, trots att det är lugnare i hjärnans vindlingar för närvarande. Eller om det är i själens mörka tunnlar. Där den grundläggande fasan ligger på lur.

Det finns naturligtvis metoder för att bryta de där vanorna. Martine Batchelor föreslår några. Andra visa kvinnor och män föreslår andra. Själv har jag mina tricks. Och då menar jag inte de tricks jag har där i pralinasken för verklighetsflykt. Nej, flykt har visat sig vara en dålig metod, även om jag i nödfall och understundom måste rädda mig med dylikt. Jag säger bara att dum vore väl jag om jag inte vid min ålder kommit åtminstone en liten bit på självbättringsvägen och hade något konstruktivt att ta till när det där bandet bara rullar på.

Genom fönsterglipan doftar det höst. Fuktigt och kallt och förebådande frost. Jag känner mig underligt tillfreds i kropp och själ. Inget hotfullt inom synhåll. Snart fäller träden där ute sina blad, fast innan dess ska de bli alla nyanser av rött och gult och brunt. Det är bara rönnen som fattas. Rönnen med bären. Den jag är uppvuxen med där i avkroken. Men man får vara nöjd med det man har, sa gumman. Livet kommer med en dag i sänder och går samma väg.

WP_000886

 

 

 

Saktmod och eftertanke

September. Sensommar. Väder för kortärmat, än. Fast jag, jag gick till gymmet i jacka och allt. Hade bränt hundra kalorier, tänker jag, innan jag sett skymten av maskinerna. För övrigt kan jag meddela att jag mest går inåt, nu. Det är det hösten gör med mig. Kalendern säger höst, och då är det höst. Skördetid. Eftertankens tid.

Ja. Nu får själen utvärdera det som varit och är. Nu tänker jag långa tankar. Livet står inte huvudstupa som under sommaren då det måste levas nu, genast, för i morgon kan regnet komma och allting vara för sent. På hösten kan till och med jag vänta. Jag blir så där saktmodig och nöjd med sakernas tillstånd. Många gånger trots att det inte blir som jag hade tänkt.

Jag är en ofärdig människa. Det kan jag konstatera utan någon djupare reflektion. Jag blir fortfarande övermannad av mina egna manövrer för att få kontroll över det okontrollerbara. Drattar ner i det där hålet. Men. Jag har blivit ganska bra på att krypa upp igen. Så då är ingen större skada skedd. På något vis jämnar det väl ut sig.

Jag tänker att det är väl så det är för oss ofärdiga. Att vi har att leva i våra motsägelser, ständigt i färd med att bygga broar mellan de där öarna på drift. Kontaktytor. Knutpunkter.

Det där sistnämnda sa Fr Ama Samy något minnesvärt om på retreaten i augusti. I varje fall tar mina nervceller ett extra skutt mot varandra när jag tänker på det. Learn to walk freely between your roles. Sa han. Det tar jag som att överhuvudtaget inte fastna i något, en tanke, en känsla, en av de många roller vi befolkar, eller vad det nu kan vara. Som håller en fången. Om man fastnar. Om man inte ser att vägen är öppen. För det inre vandrandet.

När jag nu håller på med det höstliga utvärderandet av mig själv så är det detta som sticker ut. Motsägelserna. Min egen rädsla för undergång, när den slår till. Och dess möjliga motpol. Sören Kierkegaard, som under hela sitt liv utforskade begreppet ångest, ansåg att ångesten är själva motorn som kan leda människan att bli medveten om sin frihet. Ångest och frihet hack i häl på varandra, så att säga. Kierkegaard skiljer mellan begreppen rädsla och ångest. Rädsla är något som kan relateras till en orsak. Ångest, för sin del, är rädsla vars upphov är odefinierbart. Säger han, och jag känner mig väl hemma i hans slutsats. Jag som bara är en soff-filosof tänker att ens styrka väl måste gå att hitta i det som är ens svaghet. Det skulle säkert Dr Phil och Oprah Winfrey hålla med om. Hur som helst, i denna min skördetid känner jag mig inte fientligt inställd till min ångest. Som kommer och går. Nej. Jag ser det inte som att jag haft otur med livets gåvor. När jag nu har råd att vara generös mot mig själv och andra så tänker jag att vi ofärdiga väl måste ha våra utmaningar, jag mina och andra sina. Och. Att gåvan finns i utmaningen. Om vi tar den. Min bror valde att ta livet av sig. Jag har aldrig fördömt hans val. Men för min del blev det en utmaning att söka den där friheten. Den inre. Med dörrar öppna. Det är den vägen jag vandrar, och det är själva vägen som är min sporre.

I detta introspektionens tidevarv uppstår frågan: Är det egoistiskt att vilja vara fri, på det sätt som jag utmålar? Jag tror inte det. Men det får vara ämne för ett annat inlägg.

Till sist två sensommarbilder som matchar mitt saktmod, tagna på Rådmansö i Norrtälje:

Och, kika gärna in på min andra blogg: http://dancingwithbuddha.se/

10406793_10152875172889523_8031207816013748029_n 10614127_10152875172879523_2324910665866007122_n