månadsarkiv: juli 2014

Min engelskspråkiga blogg är ute

Bob Dylan har varit i Göteborg. Det har inte jag. Jag har suttit fastklistrad vid datorn medan solen stekt från en klar stockholmshimmel. Vad har jag gjort? Jo, jag har jobbat på att få ut min engelskspråkiga blogg. Nu när staden är tom på folk och distraktioner har jag kunnat hålla på med mitt i lugn och ro. Familj och vänner på semester. Jag fri. Inga sociala förpliktelser. Solen skiner på mig och svetten droppar. Ångan ni anar kommer sig av att motorn går på högvarv.

Jag har varit disciplinerad. Steg för steg har jag tagit mig fram i cyberspace. Jag har inte ätit mjöl och socker, inte sagt svärord och inte tänkt dumma tankar. Gjort mina sedvanliga två pass per vecka på gymmet. Hållit mig i form. Efter att jag började bygga upp den här bloggen i wordpress för snart ett år sedan har jag lärt mig mer och mer om hur man beter sig i cyberspace. Fortfarande är mina kunskaper modesta, men jag är inte lika rädd längre för att allt ska gå fel. Har upptäckt under resans gång att det mesta går att reparera. Och det som inte gör det är inte värt det. Den nya bloggen kommer inte att ersätta den här. Nejdå. Det är två självständiga alster som närmast befruktar och kompletterar varandra. Ni är hjärtligt välkomna att följa mig på båda!

Den nya bloggen hittar ni om ni klickar på fliken ”Länkar”.

Här några bilder från ett par av mina smultronställen i Sverige:

???????? ??????????? WP_000378 WP_000455 WP_000447 WP_000503

Jag går i moll

Idag har jag varit skrattlysten. Hela dagen har gått i dur. Men sommaren är inte en sommar, tunga moln hänger hånfullt framför den lilla glipan sol över Stockholm. En sådan här dag skulle några molltoner passa bra. Jag skulle njuta av det vemod som jag är född med och som på ett oförklarligt sätt ger mig jord under fötterna. Det liksom sätter mig på plats där jag är och ska vara, i mig själv.

I min värld är dur överreklamerat. Jag trivs med blues.

Jag sitter på ett fik. Hit har jag vandrat, under en himmel som ställer sig tveksam till vilken sida den ska vara på. Till slut bestämmer den sig för en kastvind. Här ska tydligen ruskas om. Den lilla glipan där uppe har helt tappat bort sig, och medan åskan ryter springer människorna utan paraply som undan gudarnas straff.

Själv har jag alltid paraply i ryggsäcken. Eller regnjacka. Beredd på att när som helst kan ovädret komma.

Medan regnet piskar mot fönstret är jag fortfarande uppfylld av det övermod som durtonerna gett mig. Jag borde redan ha genomskådat denna version av mig själv. Alltså. Jag gillar ju inte dur. Nej. Blues är min melodi. Tung sådan. Tom Waits. Bob Dylan. Billie Holiday. Ni vet. Eftersom jag är född i moll och går i moll mår jag faktiskt inte bra av dur. Dur, när den drabbar mig, bubblar rakt upp i huvudet på mig så jag får för mig en massa saker som jag inte mår bra av att få för mig. Som nu idag då jag började inbilla mig att jag ändå ville och borde göra den där resan som jag klokt nog redan bokat av, vilket skedde under inflytande av bluesen och det faktum att jag med hjälp av densamma brukar komma till sans. Eftersom just den resan inte är min grej. Och eftersom jag har som rättesnöre i livet att bara göra de saker som är min grej. Eftersom jag sent om sider kommit fram till att livet är för kort för att slösas bort på saker och situationer och omständigheter som inte är min grej.

Det är där molltonerna kommer till nytta. De drar mig ner från de berusningstillstånd som durskalan lurar mig in i. De tar mig dit där jag ska vara. I min stadga och rot.

Under tiden som jag filosoferat här på fiket med latte utan socker och kaka har regnet bestämt sig för ett uppehåll.

Halva himlen är fortfarande mörk.

Jag går hem. Jag går i moll.

10418277_10152707438384523_5405813323867009595_n