Hem från mamma

Jag har kommit hem från mamma. Befinner mig i en ro som jag genast är rädd för att mista. Tänker att det här var den ultimata resan. Större än Indien. Men hur mäter jag meningen med alla resor och händelser, framför allt de händelser som försiggår där inne i själens hemliga rum?

Det är i varje fall gott att vara hemma. Lite förstrött bläddrar jag i texter som flimrar förbi ögonen, en boksida här, en där, kvartskloka citat på facebook, en helklok artikel av min zenlärare Fr Ama – och blir varse att allt som ögonen fastnar på tycks ha samma budskap: Verkligheten är inte det du projicerar på den. Gör dig kvitt stelnade bilder och bli fri! Det är som en högre sammansvärjning mot mig, fast i kärleksfull regi. Vad var det som hände under de där två veckorna hos mamma, där borta i avkroken i finska Österbotten, utan flygplats och järnvägsstation?

Jag åker inte till mamma särskilt ofta. Några helgbesök är det inte fråga om, från Stockholm. Men. Besöken blir i gengäld långa. Och intensiva.

Den här gången fyllde mamma 90. Det blev ett kalas utöver det vanliga. Långt över hundra gäster, i församlingshemmet, med präst och allt. Varmrätt, efterrätt, musikprogram, tal, kaffe med tårta, ett hav av blommor, och så mammas eget tal, som naturligtvis var kristallklart, roligt och välformulerat, så som mammas tal alltid varit. Utan anteckningar, för det behöver hon inte. Min mamma, som är beundrad, respekterad och omtyckt. Mamma på sin tron, i sin sociala roll, den som hon behärskar till fullo. Mamma – som i familjen är en annan. En vanlig människa, och som sådan, ofullkomlig.

Jag har nog först på senare år förstått att även mamma lider av ångest. Att hon faktiskt är lika förfärad över livet som jag och mina syskon. Att inte hon heller litar på att livet även har goda avsikter, inte enbart onda. Hon har trott att allt hänger på henne. Hela livets börda har hon burit och fortfarande bär, i tron att ingen annan kan det utom hon. Inte ens Gud och Jesus och alla himmelens änglar.

Ja, så är det. Jag har inte riktigt kunnat se mammas oro inför allt som kan gå fel om man inte aktar sig. Om man slappnar av och råkar släppa styret. Så mycket av mitt eget behövande har stått i vägen. Det lilla barnets behövande, det är det som har stått mellan mamma och mig. Det är den lilla flickan med de sorgsna ögonen som fått möta mamma, inte den vuxna kvinna jag är. Den lilla flickan har ömsom varit ledsen och kränkt, ömsom arg. Hon frös fast i sitt behövande av vägledning och tröst. Det är från den låsningen som jag, den vuxna kvinna jag är nu, har tittat på livet och trott att det jag ser är sant.

Projektioner. Det är det alla texter som fastnat på näthinnan efter hemkomsten har handlat om. Och ändå. Redan under mina första år i psykoterapi mot slutet av 70-talet lärde jag mig att åtminstone stava till ordet. Kanske har ett och annat lager ramlat av under årens lopp och av nödvändighet. Men. Hur länge ska en människa behöva gå över samma marker? Varför detta samma samma gång på gång? ”So that you would really learn”, var det en meditationslärare som sa till mig för länge sedan. Just det. So that you would really learn.

När, om någonsin, kan man säga: Nu har jag lärt mig.

Jag blir i vilket fall fortfarande irriterad på mamma. Hennes sätt att ha koll på mig, att jag gör rätt, att jag knyter soppåsen innan jag går ut med den, att jag sätter på rätt platta på spisen när jag ska koka potatisen. Att jag ställer dricksglasen till vänster på hyllan och kaffekopparna till höger. Jag blir nervös och fumlig, kan ingenting, klarar ingenting, ingenting gör jag rätt under mammas örnblick. Den lilla flickan blir rasande, kör ut mamma från köket, låt mig vara i fred, låt mig göra själv!

När jag är med mamma hoppar den lilla flickan fram ur sitt gömsle. Allt hennes behövande, all hennes ledsenhet över att mamma inte ser. Att hon ÄR. Att hon KAN.

Nåväl. Livet är en tuff resa, tuffare än den till Indien och i Indien. Missförstå mig inte, jag vet att ni är många därute som redan är i hamn med vad det nu är eller har varit. Det är MIN kamp jag pratar om. Och mammas. Min familjs ”arvssynd” och förbannelse. Jag tänker på den tradition vi har i familjen att alltid lägga skulden och vår kraft på omgivningen. Den traditionen, eller vad ni vill kalla den, den gör ont i mig, och det blir tydligt så fort och den sällsynta gång som jag umgås med familjen. Jag vill fortfarande bryta mig loss, som om det inte var tillräckligt att lämna orten och till och med landet efter studenten. Jag vill slå mig fri, inte leva i de där projektionerna, inte låta mig fördärvas av allt det svarta. Men, å andra sidan. Jag behöver inte längre åka därifrån i vredesmod så fort jag anlänt. Nej. Jag stannar kvar, och jag njuter av mammas berättande och våra fina stunder, som är många och långa. När vi lägger oss på kvällen och jag känner av mammas oro inför natten och alla mörka tankar som ska komma, då vill jag bara röra vid henne – vilket inte är brukligt i familjen – och trösta henne och säga att det kommer att bli bra. Det gör ont i mig att se hennes ångest, för jag vet hur den känns.

Jag har blivit vuxen. Jag har blivit den som tar hand om den lilla flickan med de sorgsna ögonen. Min mamma behöver inte längre ta ansvar för henne. Det är nu länge sedan jag hade min senaste period av depression. Och ångesten, den som tidvis förlamat mig själsligen, den kan jag handskas med och leva med när den kommer. Mamma har inte ens ord för det, och även det gör ont i mig. Att den hemlighet som lagt galenskap och förödelse över familjen fortfarande måste förpassas in i det dolda.

Hur var det nu det där med projektion? Ordet som jag redan på 70-talet lärde mig att stava till? Mitt behov att slå mig fri från familjeförbannelsen? Jag läser Fr Amas artikel ”Every day is a good day”, och tycker mig för första gången inse innebörden i den här frasen som är tagen ur en gammal zenberättelse. Nämligen att även den värsta dagen innehåller en möjlighet att se på ett annat sätt än man såg igår. Och att man kanske behöver gå över samma marker en miljon gånger för att synfältet ska öppna sig.

Och inte ens då kan man vara säker. Men möjligheten finns. Every day is a good day.

Mamma då? Hon har blivit så skör och så tunn att hon rent fysiskt är på väg att försvinna från mig. Det gör mig sorgsen. Radhuset med den gamla trägungan på bakgården som pappa snickrade ihop för länge sedan och som redan flagnat sönder, kommer att säljas till någon ny. Det mesta av mammas tillhörigheter kommer att hamna i återvinning och på tippen. Mamma ska ligga intill pappa och min bror där på kyrkogården, på andra sidan vägen, och kanske får hon äntligen svar på varför hennes äldsta son valde att ta livet av sig. Mina resor kommer att gå till andra platser än det lilla samhället i Österbotten utan flygplats och järnväg. Antagligen mest till Indien.

Kommer mamma då att vara närmare mig eller längre bort?

Konstigt nog tror jag att hon kommer att komma närmare. Som om döden ska sudda ut hemligheterna vi burit för varandra.

Så tänker jag att det blir.

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014

7 reaktion på “Hem från mamma

      1. Gunilla Vesterlund Muz

        Dina ord väcker många minnen och tankar till liv. Började en egen berättelse i huvudet.

        Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *