Jag åker till mamma

Jag ska åka till mamma. Som ska fylla 90. Mamma som bara är 24 år äldre än jag. Det sistnämnda, kan jag säga, sätter saker och ting i perspektiv.

Mamma bor i en avkrok i Österbotten, Finland. Där finns varken flygplats eller järnväg. Jag flyger till Helsingfors och tar tåget norrut. Glider fram genom skog efter skog och stiger av på en järnvägsstation sex timmar senare. Hämtas där i bil. Anländer hos mamma efter åtta slingrande mil och ytterligare en timme.

Mamma bor mitt i samhället. Alldeles vid kyrkan. Av någon outgrundlig anledning är samhället, trots att det varken finns flygplats eller järnväg, rejält på uppgång. Nya industrier. Nya villa- och radhusområden. Är det för sjöarna? I vilket fall, det blomstrar på ett sätt det definitivt inte gjorde för 46 år sedan då jag lämnade orten och landet. Jag känner igen släktnamn. Platser. Jag vet vem som gjort och sagt vad, hur de levt, generationer bakåt i tiden. Jag hör samma berättelser, ibland även nya, varje gång jag är hos mamma. Där finns en kontinuitet. En historia. En berättelse som jag är del i. Om byarna och samhällen runt omkring med sina invånare, nu och för hundra år sedan. Människor som genom mammas berättelser lever i mig. Människor som jag aldrig träffat. Människor som är döda sedan länge. Som finns. Där. Länkar i samma kedja som jag.

Mamma är en bra berättare. Tack vare henne har jag en historia. Ett sammanhang. Tack vare att hon lever, än idag, och berättar. Vid sina 90 år.

Pappa dog vid 55. Då hade jag levt i Sverige nästan 10 år. Studerat, börjat en karriär, gift mig och fått barn. Pappa hann jag aldrig lära känna riktigt, men mammas berättelser har fört även honom närmare. Han finns där, i släktleden. Levande.

Mamma äger scenen när hon berättar. Förutom talets gåva har hon den där dråpliga galghumorn som jag ofta möter hos människor med tuffa liv. Mamma är gammal lärare i kommunen och en given centralpunkt i sociala sammanhang. En underhållare av mått, kan jag säga. Men. Mamma är inte endimensionell. Nej. Hon har många bottnar. Det finns ett mörkt stråk som inte syns utåt. Det svåraste var när min bror, mammas äldsta son, tog livet av sig. Av sju syskon blev vi sex kvar. Vi har den traditionen i familjen att inte prata om de riktigt svåra sakerna, men jag vet att mamma tänker på min bror varje dag. Vi brukar nämna honom där vi sitter vid köksbordet, men där stannar det. Vi hittar inte orden. Ovana som vi är att prata med varandra på det sättet. I stället berättar mamma om saker som hon kan prata om, och jag lyssnar. Det är så vi vill ha det. Det här är stunder vi mår bra av. Och jag – jag vill inte att de ska ta slut.

Ja, nu åker jag hem igen. Till mamma. Vi ska sitta vid köksbordet och prata. Mest hela dagarna. Ibland ska mamma lägga sig och vila. Och så kommer hemtjänsten, förstås. Mamma behöver mycket hjälp. Jag ser med förfäran hur hon är på väg att försvinna. Inga muskler kvar. Bara ben och hud. Men. Än så länge berättar hon. Samma, samma, om och om igen, och det gör ingenting. Nej, ingenting alls gör det. Jag blir som ett litet barn, vill höra allt, för det är något med det där att höra samma samma om och om igen. När som helst kan det vara sista gången.

Det är mycket som känns när jag åker till mamma.

Och så var det då det där med perspektiv. Om 24 år är jag lika gammal som mamma är nu.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014

2 reaktion på “Jag åker till mamma

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *