Jag går ut och jag går inåt

Koltrasten sjöng inte. Inte här, där fiskmåsar och skator brer ut sina vingar. Lövsprickningen kom, men jag satt inte under träd och registrerade detta utbristande av liv under stimmet av sekunder. Nej. Medan göken gal över sjön långt härifrån vistas jag i ett mjukt vemod. Det har regnat dag och natt. Länge. I Stockholm. Jag tittar ut och hör tystnaden. Inne i mig känner jag den unkna doften av kläder på mormors vind borta i avkroken. Och när jag tittar inåt ser jag svalan som alldeles strax ska bygga sitt bo under takåsen. Jag går ut i min stad och jag går inåt. Låter verkligheten se på mig med sitt JA: Du är här, du är med, du är omsluten. Du hör till.

I mitt vemod finns ingen saknad. Jag har nära till allt. Koltrasten, göken, svalan. De finns i mig, som årsringarna på ett träd. Allting finns. Hela rikedomen. Överflödet. Livet. Är mitt.

Jag tackar regnet. I dess strilande mot fönsterblecket hör jag tystnaden. Där allting finns.

Det är söndag. Början av maj. Jag och livet är riktade åt samma håll. Vi har samma övergripande mening, den att i varje ögonblick stiga ur en dröm in i en annan. Vi brister. Jag och livet. I denna enda stund. Gång på gång. Brister vi. Blir nytt.

Utan knackning är dörren öppen. Är öppen.

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014

2 reaktion på “Jag går ut och jag går inåt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *