Världens berg och livets bävan

I sydligaste Indien ligger Palani Hills. En bergskedja som skiljer åt delstaterna Tamil Nadu på den östra sidan och Kerala på den västra. Själv är jag en vandrare och vandrar där jag är. Stockholm går bra. Gator är okej. Palani Hills för sin del börjar likna riktiga berg, till och med så pass att jag får svårt att andas på 1700-2000 meter.

Om jag kunde skulle jag berätta om äventyr på Everest och Mont Blanc. Nu kan jag inte. Dit kom jag aldrig. Men jag har gjort turer i svenska fjäll. I Alperna och Himalaya. Jag är också en jävel på att vandra i fåtöljen. Det är man om man är utrustad med rikt fantasiliv. I fåtöljen kommer jag långt. Det gör jag också på den lilla sträckan hemifrån till tunnelbanan. Hinner till Svalbard och Klippiga bergen. För att inte tala om vandringar jag gör på meditationskudden, under mina övningar i att sitta utan särskilda tankar.

Hade jag haft mycket pengar hade jag vandrat mycket mer fysiskt geografiskt än jag har gjort. Kanske mest hela tiden. Hit och dit i världen. Jag skulle inte ha jobbat. Jag skulle inte ha skaffat mig familj. Jag skulle inte ha kraschat mitt i journalistkarriären och blivit tvungen att göra den tuffaste resan, den som inte görs för skojs skull eller för att man vill komma undan livets bedrövelser. Nej, den resan hade jag inte gjort om inte godbitarna i pralinasken som skyddar mig mot den Stora Skräcken slutat fungera. Lagt av. Lösts upp. Hur det nu var och gick till. Jag var i varje fall utom räddning. Slukhålet öppnade sig. Skoningslöst. Definitivt. Nu i efterhand tänker jag att det ibland, eller snarare ofta, kan vara bra att vandra dit vägen bär, inte hårdnackat bara sträva dit man vill. Där och då var läget sådant att jag, utan fungerande pralinask, inte hade någon annanstans att ta vägen än dit den bar, och det var rakt in i den Stora Skräcken, den som legat där och pyrt och som är bortom allt förnuft. Jag misstänker att det är i de regionerna man kan bli utom sig. Från sina sinnen. Det var nog det som hände mig. Kanske kunde jag ändå dra lite nytta av det rika fantasilivet och uppfinna varianter av mig att visa upp för omvärlden allt efter nöd och behov. Så ingen skulle komma på att tro att det var som det var.

Hur som helst. Trots att jag inte var riktigt klok lyckades jag fatta ett klokt beslut. Jag gick till dårdoktorn. Och det var det klokaste jag kunde ha gjort. Det tog mig år och dagar att vandra genom den Stora Skräcken, men vandrade gjorde jag och kom igenom, till den andra sidan där jag började vänja mig vid det faktum att livet är som det är och att det bara är att använda sina ögon och öron för att förstå hur det är. Så man inte i all hast råkar göra det till något annat. Exempelvis till alla de omskrivningar och omsvep som finns där i pralinasken, och som kan göra livet uthärdligt i stunden.

Den Stora Skräcken har mist sin kraft. Dock gapar slukhålet någonstans där i dimmorna, så när jag ibland förlorar sikte kan pralinasken komma väl till pass. Men i stället för att hela tiden hålla på och akta mig för slukhålet, vilket bara äter upp energin, koncentrerar jag mig på valkarna på magen och lårens apelsinhud. Det är liksom mer greppbart än den odefinierade rädslan. Det är också det zen lär mig. Var konkret. Stå där du står. Gör det enkelt.

Ja, jag skulle ha vandrat omkring i världens berg. Och det är ju bra att det inte blev så.

Här får ni i alla fall några bilder från Palani Hills.

WP_001797 WP_001406 WP_001352 WP_001277 WP_001812 WP_001885 WP_001881 WP_001915 WP_001909 WP_001897

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014

8 reaktion på “Världens berg och livets bävan

  1. Petra Hiort af Ornäs

    Fantastiskt fina bilder Cirkka! Hade varit fantastiskt att vandra i dem, men jag blir höjdsjuk så det går inte.
    Det får bli en och annan pralin istället. Och undvik alla Slukhål.
    Kram
    Petra

    Svara
  2. leif engh

    Din text är fantastisk och dina bilder likaså. Journalistvärlden har gjort en förlust när du ”fasade ut”.
    Själv vandrar jag numera mest runt i skog och runt sjöar i närområdet, en fjälltur ibland.
    Kramar Leif

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *