månadsarkiv: april 2014

Ja, det får vara som det är!

För några månader sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen med rubriken ”Får det vara som det är?”. En fråga som jag kommit fram till är ledmotivet i allt jag skriver här. Nämligen. Att det får. Vara. Som det är. Även om det inte alltid är lätt. Att låta det vara. Som det är.

Ni som läser min blogg regelbundet vet att jag ofta använder metaforerna ”slukhålet” och ”pralinasken”. En del av er kanske tycker att jag är lite väl drastisk. Det kanske jag är. Men nu ska jag berätta något. Jag har inte kommit på det där själv. Jag har snott det från Buddha.

Nej, jag hädar inte. ”Slukhålet” är bara min benämning på det som är ett centralt begrepp i buddhismen: ”lidande”. Om ”slukhålet” är ett drastiskt ord så tycker jag inte att ”lidande” är bättre. Hur som helst. Ordet ”lidande” är en översättning av engelskans ”suffering”, som i sin tur är en översättning av ordet ”dukkha” från originalspråket pali. Ett starkt och ofta missförstått ord. Även lite gammaldags, tycker jag ibland.

Buddha gjorde ju som bekant upptäckten att ingenting i livet består. Den lycka vi känner kan när som helst vändas till sin motsats. Livet är nyckfullt till sin natur. Det enda vi vet med säkerhet är att vi travar käpprakt mot döden. Därför, sa Buddha, är människan utrustad med en existentiell ångest och frustration. Ingen kommer undan. Alla har det. Mer eller mindre, och på olika sätt. Det är det som är ”dukkha”. Eller som jag säger: ”slukhålet”.

Alltså: Dukkha, lidandet, slukhålet – det är inbakat i varje människa. Det kan vara stort och förfärligt, som svåra sjukdomar och allehanda tragiska livssituationer. Eller så är det bara vårt helt ”normala” vardagsmissnöje med sakernas tillstånd. Att det inte är eller blir som vi vill. Allt det där som borde vara på ett annat sätt. Vilket väl är det vanligaste uttrycket för dukkha. Ett litet slukhål. Som vi bara råkar trilla i, mest hela tiden, av gammal vana. Utan att vi ens lägger märke till vad det är som händer.

Det är det som är min utgångspunkt när jag säger att det får vara som det är. Och det var det Buddha sa. Han deklarerade klart och tydligt att vi inte kan undgå dukkha. Vi kan intellektuellt försöka förneka dess existens, eller göra det till något annat. Men det försvinner inte. Vi kan försöka fly från det med alla de medel som finns i det jag kallar pralinasken, men det kommer ifatt oss, kanske i en annan skepnad. Men. Sa Buddha också. Vi kan lära oss att leva med vårt individuella dukkha, genom att praktisera meditation och mindfulness, medveten närvaro i allt som sker, då även i vår upplevelse av det som för oss är dukkha. Så att vi börjar lägga märke till det som händer. Och i stunden, som kan bli längre och längre, får sinnesro.

Just det. Sinnesro. Det är liksom det som är grejen.

Buddha, eller Siddharta Gautama som han hette innan han blev ”upplyst”, var en praktisk man. Han litade inte på abstraktioner och intellektuella antaganden om hur allting förhåller sig. Han sökte en konkret ”sanning”, något han skulle ”veta” genom egen direkt erfarenhet. Därför satt han, enligt skrifterna, under det där berömda trädet i Bodh Gaya borta i Indien och mediterade, tills han ”visste”. Och hans över tvåtusen år gamla lära inspirerar mig här och nu, dagligen, till att öva mig i att vara närvarande, inte bara i det som är härligt och lyckligt och bra på alla sätt, för där har jag inga problem med att VARA. Det svåra är att VARA där när det oönskade slår till. Känslan av stress, förvirring, oro. All denna mänskliga ofullkomlighet.

Det är inte alltid så lätt. Men, borde det vara det?

Stress… och stress…

Jag har nu testat att blogga på engelska. I ett annat forum. Stressat upp mig rejält. Varför? För att jag är sån. Nu jobbade jag visserligen mot deadline. Det är dock ingen giltig ursäkt. Jag stressar för att jag är sån.

Uppenbarligen kan jag inte göra två saker samtidigt. Den här bloggen, min egen, har jag försummat. Därav även dåligt samvete. Ytterligare stress. För att jag inte kan.

Kom nu inte och tillrättavisa mig. Ni kan inte lära mig. Kan inte jag lära mig själv kan ingen. Vid min ålder och allt.

Ibland tänker jag att det jag är bäst på här i livet är att stressa. Om jag fick betalt för alla de stunder jag tillbringar i detta tillstånd skulle jag vara rik. I själva verket förhåller det sig tvärtom. Vad pengar anbelangar har jag förlorat mycket på grund av denna min förmåga. Vad värre är, jag har förlorat en hel del vad kommer till hälsa och själsro. Ändå fortsätter jag. Trots att jag vet. Ni har helt rätt. Det är tokigt.

Det är så mycket jag inbillar mig. Som till exempel att min tid inte räcker till. Man kan fråga sig: Finns det något jag kan kalla MIN tid? Äger jag MIN tid? Om jag äger den, vore inte det smart att hushålla med denna ägodel på samma sätt som jag hushållar med mina pengar, då jag exempelvis alltid handlar mitt favoritkaffe och de godaste vardagsostarna (ej finostarna!) till extrapris? Hamstrar, lägger på lager. Skulle jag tänka så om min tid kunde jag införa extrapris på den, gällande dygnets alla timmar. Då skulle jag kunna hamstra hela tiden. Lägga på lager. Jag skulle ha all världens tid. Aldrig brist.

Nåväl. Jag vet. Det finns alltid. Tid. Till det som. Behöver göras.

Jag skäms faktiskt lite. Så länge som jag hållit på och mediterat. Och ändå.

Till mitt försvar kan jag säga två saker. För det första: Åtminstone vet jag vad jag håller på med och låtsas inte som något annat. För det andra: Det skulle förmodligen vara värre om jag inte mediterat i alla dessa år. Kanske skulle jag rentav slutat andas. Till följd av alla de stunder jag lidit andnöd.

Ja. Nu vet ni.

När visdomsorden inte har effekt och vägen till meditationskudden är lång tänker jag på hav och vågskvalp. Här får även ni några bilder från mitt paradis i Kerala.

WP_002678 WP_002717 WP_002749 WP_002761 ??????????????????????????????????????? WP_002775 WP_002892 WP_002905 WP_002993 WP_002989

 

Världens berg och livets bävan

I sydligaste Indien ligger Palani Hills. En bergskedja som skiljer åt delstaterna Tamil Nadu på den östra sidan och Kerala på den västra. Själv är jag en vandrare och vandrar där jag är. Stockholm går bra. Gator är okej. Palani Hills för sin del börjar likna riktiga berg, till och med så pass att jag får svårt att andas på 1700-2000 meter.

Om jag kunde skulle jag berätta om äventyr på Everest och Mont Blanc. Nu kan jag inte. Dit kom jag aldrig. Men jag har gjort turer i svenska fjäll. I Alperna och Himalaya. Jag är också en jävel på att vandra i fåtöljen. Det är man om man är utrustad med rikt fantasiliv. I fåtöljen kommer jag långt. Det gör jag också på den lilla sträckan hemifrån till tunnelbanan. Hinner till Svalbard och Klippiga bergen. För att inte tala om vandringar jag gör på meditationskudden, under mina övningar i att sitta utan särskilda tankar.

Hade jag haft mycket pengar hade jag vandrat mycket mer fysiskt geografiskt än jag har gjort. Kanske mest hela tiden. Hit och dit i världen. Jag skulle inte ha jobbat. Jag skulle inte ha skaffat mig familj. Jag skulle inte ha kraschat mitt i journalistkarriären och blivit tvungen att göra den tuffaste resan, den som inte görs för skojs skull eller för att man vill komma undan livets bedrövelser. Nej, den resan hade jag inte gjort om inte godbitarna i pralinasken som skyddar mig mot den Stora Skräcken slutat fungera. Lagt av. Lösts upp. Hur det nu var och gick till. Jag var i varje fall utom räddning. Slukhålet öppnade sig. Skoningslöst. Definitivt. Nu i efterhand tänker jag att det ibland, eller snarare ofta, kan vara bra att vandra dit vägen bär, inte hårdnackat bara sträva dit man vill. Där och då var läget sådant att jag, utan fungerande pralinask, inte hade någon annanstans att ta vägen än dit den bar, och det var rakt in i den Stora Skräcken, den som legat där och pyrt och som är bortom allt förnuft. Jag misstänker att det är i de regionerna man kan bli utom sig. Från sina sinnen. Det var nog det som hände mig. Kanske kunde jag ändå dra lite nytta av det rika fantasilivet och uppfinna varianter av mig att visa upp för omvärlden allt efter nöd och behov. Så ingen skulle komma på att tro att det var som det var.

Hur som helst. Trots att jag inte var riktigt klok lyckades jag fatta ett klokt beslut. Jag gick till dårdoktorn. Och det var det klokaste jag kunde ha gjort. Det tog mig år och dagar att vandra genom den Stora Skräcken, men vandrade gjorde jag och kom igenom, till den andra sidan där jag började vänja mig vid det faktum att livet är som det är och att det bara är att använda sina ögon och öron för att förstå hur det är. Så man inte i all hast råkar göra det till något annat. Exempelvis till alla de omskrivningar och omsvep som finns där i pralinasken, och som kan göra livet uthärdligt i stunden.

Den Stora Skräcken har mist sin kraft. Dock gapar slukhålet någonstans där i dimmorna, så när jag ibland förlorar sikte kan pralinasken komma väl till pass. Men i stället för att hela tiden hålla på och akta mig för slukhålet, vilket bara äter upp energin, koncentrerar jag mig på valkarna på magen och lårens apelsinhud. Det är liksom mer greppbart än den odefinierade rädslan. Det är också det zen lär mig. Var konkret. Stå där du står. Gör det enkelt.

Ja, jag skulle ha vandrat omkring i världens berg. Och det är ju bra att det inte blev så.

Här får ni i alla fall några bilder från Palani Hills.

WP_001797 WP_001406 WP_001352 WP_001277 WP_001812 WP_001885 WP_001881 WP_001915 WP_001909 WP_001897