Livets jäkelskap och quick fix

Jag följer en vän i hennes sorg över en älskad makes bortgång för ett år sedan. Ett år har gått, och sorgen finns där med samma intensitet. Det här är en kvinna som kan sätta ord på det svåra. Hon är klok och mogen. Hon har fortsatt att leva ett aktivt liv, som hon alltid gjort. Men hon sörjer. Djupt och starkt. Och hon deklarerar, högt och tydligt, att hennes liv utan maken är ett enda helvete.

Det där sistnämnda har mobiliserat krafter i den här kvinnans omgivning. Fler än några har tagit det till sin uppgift att ingjuta ”hopp” hos den sörjande. Få henne att ”rycka upp sig” och ”skapa sig ett nytt liv”. ”Lämna gårdagen bakom sig.” ”Släpp sorgen, gå vidare”, heter det. Och än värre: ”Var positiv.”

Positiv, om vad, säger min vän. Vad är det jag ska ha hopp om? Vad för slags framtid och liv? Det enda jag vill ha är ett liv och en framtid med min man, och så kommer det inte att bli. Så vad ska jag ha hopp om?

Säger hon. Och fortsätter att sörja.

Och jag undrar: Vem bestämmer när en sorg ska vara färdigsörjd? Dessutom – dessa som nu vill att min vän ska sluta sörja och ”gå vidare” – är det för hennes eller för sin egen skull de predikar detta ”hopp” om det nya de tycker hon borde skapa?

Är det SÅ svårt för oss människor att stå ut med att livet är fullt av tragedier, stora och små, som inte ingår i vår planering? Som ju ibland, faktiskt, kan skada oss för all framtid.

Ja, jag tror att det är just så det är. Att vi har problem med att hantera det svåra. Så till den milda grad att vi upprepar våra ”goda” råd som mantran till medmänniskor som kanske bäst behöver att vi bara lyssnar och är med när katastrofen kommer. Och jag är inte bättre på det än någon annan.

Inte vet jag hur det blev så. Att vi tänker, först det här, sedan det där. Att vi mäter framgång. Till och med i sorgen. Välj bara rätt verktyg, metod eller handlingsprogram så är framgången din. Ta de här stegen, gå genom de här faserna så kommer resultaten. Inte undra på att det där hurtiga positivitetstänkandet slagit rot i vår kultur. Var glad och positiv. Tänk rätt. Det är ditt eget fel om du är sjuk och fattig och på alla sätt miserabel. Tänk rikedom så blir du rik. Släpp sorgen och gå vidare. Skapa det liv du vill ha, och det fortast möjligt.

Herregud, säger jag bara. Blir faktiskt lite matt (fast det får man nog inte bli…). Tror vi verkligen på att vi kan slippa sorger, sjukdomar, förluster och allehanda jäkelskap som livet hittar på?

Det är inte bara min vän som i sin sorg möter dessa käcka utrop från alla allt-genast-dyrkare. Jag minns fortfarande hur jag fick försöka parera liknande ”råd” från omgivningen under några år då jag levde med en fullständig systemkollaps i kropp och själ. Gång på gång fick jag höra att jag blivit sjuk för att jag tänkt fel. Jag blev frisk, men inte för att jag började tänka ”rätt”. Mitt tänkande är antagligen lika kasst nu som då. Nej, det krävdes åtskilligt med tålamod och professionell hjälp. Och det blev en process som inte gick i bestämda steg eller följde något handlingsprogram. En process som fick ta sin tid. Och det blev bra, till slut.

Jag kan säga att med bara lite positiva affirmationer hade det gått åt fanders.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg här på bloggen med rubriken ”Får det vara som det är?”. Den frågan tycker jag är intressant. Får det vara som det är, eller ska vi försöka täcka över det vi inte gillar och låtsas att det är på ett annat sätt? Jag tror det är klokast att möta livets jäkelskap direkt, bröstlänges. Ljug är ljug, och bara skadar. Quick fix är ljug. Det fungerar inte. Att plåstra på en attityd fungerar inte.

När jag säger att det får vara som det är menar jag inte att vi ska huka oss i något slags uppgivenhet. Nej, det ska vi inte. Men hur skulle det vara att bara acceptera det som är utan att försöka göra det till något det inte är? Skulle vi må lite bättre då? Tänk att jag tror det. Inte prima, men bättre. Och som bonus, tänk om livet då helt apropå skulle komma med en förändring som vi själva inte kunnat drömma om? Till det ännu bättre? Inte vet jag. Men jag undrar.

För att återknyta till min sörjande vän: Jag är inte ett dugg orolig för hennes liv i nuet eller i framtiden. Hon har det svårt, men hon tar hand om sig på det bästa sätt hon kan. Nämligen genom att göra det hon gör, sörja, och låta processen ta sin tid. Hur det blir för henne sedan, det vet varken hon eller jag. Och det behöver vi inte veta.

Men jag försöker låna henne mina öron när hon behöver det.

 

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014

4 reaktion på “Livets jäkelskap och quick fix

  1. Eitta

    Jag förstår att det kan vara hemskt att förlora sin anhörig,partner eller barn. Jag tycker ändå att man har
    kanske haft det bra under många år och kunde uppskatta det. Allt bra varar inte för evigt. Någon gång måste vi lämna allt. Man måste leva i tacksamhet för varje dag som man får leva som frisk, ha vänner,kanske en partner. Det finns inga garantier för i morgondagen. Det känns som man får kämpa för lyckan. Man får inget gratis. Det är viktigt att sörja,så länge man vill och behöver.

    Svara
  2. Petra Hiort af Ornäs

    Jo du Cirkka jag tror att människor som vill rycka upp andra är rädda för inte bara andras sorg utan också sin egen. Plus att de läst och hört om sorgeår och bla bla bla. Människor är inga maskiner. Din väninna tycks klara sig bra. Den tid hon behöver är hennes tid och utan någon gräns framöver. Sen kan vi andra bara hoppas att det vassa slipas ner med tiden och att glädjen över allt som de faktiskt fick tillsammans tar över.
    Petra

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *