månadsarkiv: mars 2014

Indisk dimma

Jag har bläddrat bland mina fotografier från Indien. Bannat Windows 8, blivit uppskruvad av fel anledning och gjort en utryckning till Coop för att inhandla något trösterikt. Det blev vit choklad, och jag säger inte hur många gram, bara att jag nu får ångra tilltaget när magen jäser och självföraktet stiger. Här sitter jag med styv nacke och upptäcker att något sticker ut bland alla filer som söker sin hemvist i det som Windows så hömodigt kallar biblioteket. Dimman. Jag blickar in i dimman. Bilderna från första veckan i januari. Jag var nyanländ på Bodhi Zendo, med jetlag, hungrande efter sol. Men man får ta emot det man får, och det får vara bra med det. Jag fick dimman. Och det fick vara bra med det.

I mitt nuvarande själs- och kroppstillstånd känner jag mig hemma i dimbilderna. De är inte många, och jag är ingen fotograf, men de här bilderna tar mig ner från cyberrymden och ger en lugn utgångspunkt för det som ska följa. Jag har körschema och jordkontakt. På något obegripligt sätt har en viljeriktning stigit fram ur dimmorna. Jag tänker gå i närkamp med filer och mappar och det slukhål som alltid ligger på lur när koll bara är en fåfäng förhoppning. Här ska ordnas och sorteras. Säger jag, segervisst och kaxigt, och vet redan att jag kan ha förhastat mig.

Här är bilderna, i varje fall:

WP_001149 - kopia WP_001139 - kopia

WP_001164  WP_001165 WP_001166 - kopia WP_001168 - kopia

Livets jäkelskap och quick fix

Jag följer en vän i hennes sorg över en älskad makes bortgång för ett år sedan. Ett år har gått, och sorgen finns där med samma intensitet. Det här är en kvinna som kan sätta ord på det svåra. Hon är klok och mogen. Hon har fortsatt att leva ett aktivt liv, som hon alltid gjort. Men hon sörjer. Djupt och starkt. Och hon deklarerar, högt och tydligt, att hennes liv utan maken är ett enda helvete.

Det där sistnämnda har mobiliserat krafter i den här kvinnans omgivning. Fler än några har tagit det till sin uppgift att ingjuta ”hopp” hos den sörjande. Få henne att ”rycka upp sig” och ”skapa sig ett nytt liv”. ”Lämna gårdagen bakom sig.” ”Släpp sorgen, gå vidare”, heter det. Och än värre: ”Var positiv.”

Positiv, om vad, säger min vän. Vad är det jag ska ha hopp om? Vad för slags framtid och liv? Det enda jag vill ha är ett liv och en framtid med min man, och så kommer det inte att bli. Så vad ska jag ha hopp om?

Säger hon. Och fortsätter att sörja.

Och jag undrar: Vem bestämmer när en sorg ska vara färdigsörjd? Dessutom – dessa som nu vill att min vän ska sluta sörja och ”gå vidare” – är det för hennes eller för sin egen skull de predikar detta ”hopp” om det nya de tycker hon borde skapa?

Är det SÅ svårt för oss människor att stå ut med att livet är fullt av tragedier, stora och små, som inte ingår i vår planering? Som ju ibland, faktiskt, kan skada oss för all framtid.

Ja, jag tror att det är just så det är. Att vi har problem med att hantera det svåra. Så till den milda grad att vi upprepar våra ”goda” råd som mantran till medmänniskor som kanske bäst behöver att vi bara lyssnar och är med när katastrofen kommer. Och jag är inte bättre på det än någon annan.

Inte vet jag hur det blev så. Att vi tänker, först det här, sedan det där. Att vi mäter framgång. Till och med i sorgen. Välj bara rätt verktyg, metod eller handlingsprogram så är framgången din. Ta de här stegen, gå genom de här faserna så kommer resultaten. Inte undra på att det där hurtiga positivitetstänkandet slagit rot i vår kultur. Var glad och positiv. Tänk rätt. Det är ditt eget fel om du är sjuk och fattig och på alla sätt miserabel. Tänk rikedom så blir du rik. Släpp sorgen och gå vidare. Skapa det liv du vill ha, och det fortast möjligt.

Herregud, säger jag bara. Blir faktiskt lite matt (fast det får man nog inte bli…). Tror vi verkligen på att vi kan slippa sorger, sjukdomar, förluster och allehanda jäkelskap som livet hittar på?

Det är inte bara min vän som i sin sorg möter dessa käcka utrop från alla allt-genast-dyrkare. Jag minns fortfarande hur jag fick försöka parera liknande ”råd” från omgivningen under några år då jag levde med en fullständig systemkollaps i kropp och själ. Gång på gång fick jag höra att jag blivit sjuk för att jag tänkt fel. Jag blev frisk, men inte för att jag började tänka ”rätt”. Mitt tänkande är antagligen lika kasst nu som då. Nej, det krävdes åtskilligt med tålamod och professionell hjälp. Och det blev en process som inte gick i bestämda steg eller följde något handlingsprogram. En process som fick ta sin tid. Och det blev bra, till slut.

Jag kan säga att med bara lite positiva affirmationer hade det gått åt fanders.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg här på bloggen med rubriken ”Får det vara som det är?”. Den frågan tycker jag är intressant. Får det vara som det är, eller ska vi försöka täcka över det vi inte gillar och låtsas att det är på ett annat sätt? Jag tror det är klokast att möta livets jäkelskap direkt, bröstlänges. Ljug är ljug, och bara skadar. Quick fix är ljug. Det fungerar inte. Att plåstra på en attityd fungerar inte.

När jag säger att det får vara som det är menar jag inte att vi ska huka oss i något slags uppgivenhet. Nej, det ska vi inte. Men hur skulle det vara att bara acceptera det som är utan att försöka göra det till något det inte är? Skulle vi må lite bättre då? Tänk att jag tror det. Inte prima, men bättre. Och som bonus, tänk om livet då helt apropå skulle komma med en förändring som vi själva inte kunnat drömma om? Till det ännu bättre? Inte vet jag. Men jag undrar.

För att återknyta till min sörjande vän: Jag är inte ett dugg orolig för hennes liv i nuet eller i framtiden. Hon har det svårt, men hon tar hand om sig på det bästa sätt hon kan. Nämligen genom att göra det hon gör, sörja, och låta processen ta sin tid. Hur det blir för henne sedan, det vet varken hon eller jag. Och det behöver vi inte veta.

Men jag försöker låna henne mina öron när hon behöver det.

 

 

Kerala – ett hörn av paradiset

Nyss hemkommen efter två månader i Indien konstaterar jag att det inte är reseskildringar jag skriver. Detta har inte varit målet med bloggen. Nej. Och det var framför allt inte det som var avsikten med resan till Indien. Jag är ingen reseskildrare. Till Indien reste jag och reser jag av andra skäl. Datorn följer med, och i datorn finns bloggen. Som jag skriver. Var jag är. Så är det tänkt.

För att säga något om sista veckan i Indien får det bli detta: Kerala är ett hörn av paradiset. Åk dit. Och nej – jag har inte blundat för de fattiga. De ben- och armlösa, de blinda och de på alla sätt nödlidande. Men jag har sagt till mor och far och kyrka och Jante och allt det där som ständigt hotar med arvssynd och skuld och skam att det där korset inte är mitt. Jag ger mitt tionde, för det tycker jag man ska göra, och det gör jag inte av skuld utan bara för att jag är människa. Och människor hjälper andra. Sedan så är Kerala ren njutning i min värld. Det är grönska och palmer och oerhörda havsstränder. Vågskvalp. Solnedgångar i ljumma kvällar. Kokosmjölk direkt ur kokosnöten. Den mogna papayan. Avslappning. Inget som kräver något av mig. Allt detta finns här, utan att jag ens ber om det. Hit vill jag igen, nästa gång mörker och köld sänker sig över Norden.

Inte reseskildring. Så vad? Vad ska skildras?

Ingenting ska skildras här. Jag skriver om mitt liv, så som det sker i den stund jag skriver. Ett fragment av något som redan, när jag greppar det, är på väg bort.

Det är det jag skriver.

Och här får ni några bilder från Kerala. Ett hörn av paradiset:

1896771_10152406129899523_52175739_n untitled (9)

untitled (2) untitled (3) untitled (4) untitled (5)

 

1925029_10152399827474523_1444415078_n (2) 1017456_10152397627454523_2103688719_n (2)

1962722_10152403807584523_1246444825_n 1625621_10152401657929523_1337243838_n

1926670_10152395647799523_2066253355_n (2) 1620557_10152402325064523_166262171_n (2)

 

Bangalore – i sus och dus

Bangalore. Här finns lika många invånare som i hela Sverige. Antagligen många fler. Staden växer så det knakar, men folkbokföringen fungerar som infrastrukturen. Det vill säga – utan något som helst logiskt system. Tycker vi som i våra hemländer föds med mätsticka i huvudet. Jag har inte levt i Indien, men så pass har jag sett här på mina resor att jag börjar ana ett tänk, ett annat tänk. Jag kan skratta åt det som i mina ögon är fullständigt planlöst och galet. Men likväl finns det ett tänk. Tror jag. Fast jag vet inte hur det fungerar.

Indien är något annat. Something else.

Och, vad folkbokföringen beträffar – hur skulle det överhuvudtaget gå att räkna alla dessa mängder med människor som inte ens har ett skjul att leva i? Jag bara frågar.

Nåväl. Nu var det faktiskt något helt annat jag skulle prata om. Nämligen mina upplevelser av sus och dus och flärd och ”lyx” i Bangalore. Inte maharadjornas och de riktigt rika indiernas flärd och lyx, utan den som är åtkomlig för oss vanliga med svenska pengar i fickan. Västvaluta. Vi får helt enkelt väldigt mycket för pengarna. Till och med mycket mer nu än för ett och ett halvt år sedan då jag var här senast, vilket gynnar oss men inte dem. Vilket stundvis i den här pulserande staden fått mig tro att lyx är mitt rätta element, mitt sanna jag som jag bara varit för ödmjuk för att erkänna. Saken är den att jag bär en sådan där trickster inne i mitt huvud som ibland vänder och vrider på begreppen så att det som är sant verkar vara osant och det som är osant verkar vara sant. Och, ni vet, när uppvaknandet sker – ja, då är man inte särskilt kaxig längre. Efter någon vecka i sus och dus och med trickstern som regent kom klarsynen. Detta hände:

Lena tog mig till en av dessa hårt bevakade butiker dit de går som i detta kontrasternas förlovade land badar i guld och smaragder och safirer. Alltså inte sådana som jag, med den där lömska tricksterfiguren i hälarna. Jag kände redan i dörröppningen att något inte var som det skulle, och ju längre in jag kom bland guldet och vakternas granskande ögon, desto mer medveten blev jag om att den vackra kurta (indiskt damplagg) jag bar endast kostat 45 kronor, och det för att det råkade vara halva priset. Förstår ni? Jag försökte fokusera på mina tånaglar som jag fått målade på SPA, till ett bra pris, förstås, men nu var självaktningen så körd att det inte räckte ens nagellack och filade fötter. Nej, ut bland kossor och linkande hundar på gatan där jag fick svälja förtreten med det punkterade sanna jaget.

Så det kan gå.

Alltså: Jag kom till Bangalore från sex veckors retreat på Bodhi Zendo i bergen mellan Tamil Nadu och Kerala. Jag hade mediterat och levt ett enkelt och stilla liv, i hisnande vackert landskap. I sex veckor hade jag varit fullständigt nöjd med det jag hade. Till Bangalore kom jag för att gästa mina vänner Lena och Ingemar som lever och arbetar här i ett års tid. Ja, hit kom jag, till rena kontrasten till det jag upplevt i bergen, och upptäckte snabbt att jag var jag fullständigt nöjd även med det liv jag fick tillgång till här. I flärd och lyx och i sus och dus.

Bangalore övermannade mig alltså med ett fullt program. I en och en halv vecka. Jag skulle visas det bästa av möjliga begivenheter i denna enorma stad, och det var inte precis meditation det handlade om. Nej. Nu har visserligen Lena och Ingemar en yogalärare som kommer hem till dem två gånger i veckan, och jag deltog i övningarna en gång, med stort nöje, men det var inte det som för mig blev grejen här. Jag hade mediterat och gjort qigong och allt vad det heter i sex veckor. Måtta får det vara, även med dygden, säger de gamla taoisterna, och det påpekar även min inre Buddha när jag frågar.

Så, vad var grejen? För det första, shopping. Man får ju så mycket för pengarna. Lena visade mig tålmodigt den ena butiken efter den andra, och jag valsade mellan bankomater och dessa köpställen med ”very nice price”. Vilket ledde till att jag även behövde investera i ett större handbagage än det jag hade för flyget hem. Som ju också var billigt, förstås, dessutom utrustat med fack för laptop. Och användbart även hemma. Rena kapet, således.

För övrigt? Jodå, mingel. Utflykter. God mat. Goda viner. Champagnebrunch. Och en alldeles bedårande livekonsert med sufimusik på en restaurang för indiskt innefolk. SPA. Allt detta som blev den balanserande faktorn efter sex veckor i stillhet och meditation.

För balans ska det vara. Det kan svänga från det ena hållet till det andra. Men på något sätt hamnar pendeln där i mitten, till slut.

Och ja, Indien är något annat. Something else. Här finns variation. Kontraster. De flesta här, och det är många med tanke på invånarantalet på över en miljard, kommer aldrig att se mer än den lilla plätt eller förort eller kåkstad de lever i. Men vi med västvaluta i fickan får möjligheten att se hela vidden. Den tar jag gärna.

Här nedan mitt helt sanna vardagsjag i Bangalore. Första dagen. Nedstigen från bergen är jag. Med fötter som varit inklämda i strumpor och skor, ända tills nu.

1622235_10152375587044523_1364821683_n (2)