Fjärde dagen på Bodhi Zendo

Ja, det är min fjärde dag på Bodhi Zendo. Jag boade in mig redan andra dagen, det gick snabbt trots en förfärlig resa hit. Alltså, det tog ett dygn med alla byten från dörr till dörr att komma  till byn Perumalmalai i bergen mellan Tamil Nadu och Kerala i sydligaste Indien. För mig är resan, liksom även resandet inom Indien – vilket jag borde vara ganska van vid efter en del kringflackande här – en ren och skär plåga. Hursomhelst. Jag ansattes av kval och tvivel i stort sett direkt när planet lyft från Arlanda, Det hjälpte inte med det glas champagne som jag blev serverad dagen till ära – det var ju trots allt nyårsafton. Nej. Ingen hjälp fanns till hands. Ingen quick fix. Ingen pralinask att öppna. Bara åka, hänga med, punkt för punkt. Flyg till Chennai/Madras med mellanlandning i Doha, från Chennai efter massa formalia med inrikesflyget till Madurai. Den tre timmar långa taxiresan till Bodhi Zendo framled jag under yrsel och huvudvärk, rena skammen i det oändligt vackra landskapet som bara är till för att njutas av.

Jag avundas människor som kan sova på flyget. Jag är avtuppad redan natten innan avfärd. Varför det är så brukar jag inte analysera.

 

DSC00283

 

Bodhi Zendo är ett center för zenmeditation som grundades och leds av zenmästaren Ama Samy. Jag säger detta till er som kanske inte läst de inledande texterna på den här bloggen, ”Blixten slår ner” och ”Dansar med Buddha”. Ama Samy är min mästare. Bodhi Zendo är en vacker och fridfull plats. Det finns en klar anledning för mig att vilja vara här. Och ja, jag vill. Men jag skulle önska att slippa resan hit.

DSC00198

 

Vid lunch på nyårsdagen infann jag mig alltså här, i paradiset på jorden, halvt medvetslös av trötthet. Gråtfärdig. Så slut, så knäckt, att jag än en gång (det händer mig då och då) på djupaste allvar ifrågasatte min förmåga att fatta något så när realistiska beslut om mitt liv. Ama Samy kom för att välkomna mig, folk jag känner och inte känner kom för att prata, och stämningen var på topp, men min tunga hade vuxit över alla bräddar och ögonen var på väg ut ur sina hålor så det kom inga vettiga ord från mig, bara meningslöst pladder. Innan jag stupade i säng efter lunch, otvättad och svettig, var jag fast besluten att aldrig mer utsätta mig för den här helt och hållet förskräckliga resan, kanske inget resande överhuvudtaget. Jag längtade hem. Det enda jag nu ville göra var att ta fram pralinasken i form av tv, ett par glas rött och Anthon Bergs mörka choklad med plommon i madeira som jag åkt till Hemköp i city för att införskaffa. I stället låg jag här i ett visserligen fräscht men spartanskt rum, med sex veckor framför mig av kalla kvällar och morgnar, väckning halv sex till meditation, handdukar som aldrig torkar i badrummet – visst, av varma soliga dagar, men ack ack, jag skulle aldrig mer lämna mitt ombonade hem i Stockholm. Aldrig. Så var det nu sagt.

DSC00199

 

Nåväl, efter fjorton timmars oavbruten sömn var allting förändrat. Det kommer ju alltid en ny dag efter en gången dag, så även nu. I min piggaste skepnad, full av tillförsikt inför de kommande sex veckorna här, stegade jag till frukosten och upptäckte att tungan återfått sin normala storlek. Ögonen satt som de borde i sina hålor. Solen var på gång. Människorna underbara. Blommorna blommade. Exotiska läten från bergssluttningen. Den indiska musiken från små byar runtomkring. Dofterna. Himlen var öppen. Ja, jag vet, det svänger för mig. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Men i varje fall: Detta var en torsdag, och alla torsdagar är här ”fria” dagar, fria från det dagliga programmet. Just denna torsdag skulle vi som är elever till Ama Samy (de flesta som kommer hit är inte och behöver inte vara det) bjuda Bodhi Zendos personal på lunch på en tibetansk restaurang i staden Kodaikanal, drygt en mil härifrån. Jag började känna att sex veckor här inte skulle räcka. Varför hade jag inte bokat längre? Jag gillar ju Bodhi Zendo, och jag gillar Kodaikanal, en lagom stor stad som visserligen är indiskt kaotisk men inte lika påträngande som många andra indiska städer. Efter lunchen stannade jag kvar i stan med en tysk väninna för en liten shoppingtur. Det är inflation i Indien så mina svenska pengar är till och med mer värda nu än sist jag var här för drygt ett år sedan. Tur för mig, tänkte jag när jag shoppade loss, och fick genast dåligt samvete för att tänka så egoistiskt, så när tiggarna kom fram till oss mellan varje butik var jag generös med summor som för mig är kronor och ören men för dem betyder ett eller två mål mat om inte mer.

1554417_10152092025464523_1614591963_n

 

Bodhi Zendo tillhandahåller inga kroppsaktiviteter, men det brukar alltid finnas gäster här som gärna leder yoga, tai chi, qigong, dans mm. Just nu har vi möjlighet till lätt yoga på eftermiddagen, och så i ett annat rum dans med ”De fem rytmerna”, som är min grej, så den missar jag inte. Jag kan säga att det behövs, efter mycket sittande.

Zendon, meditationssalen, är ljus och rymlig. Där finns plats för drygt 40 personer, vilket är det antal gäster man kan ta emot. Just nu är det fullt, fram till slutet av april. Sommarhalvåret är Ama Samy ute och reser och leder seshins, bl a en i Sverige.

1545688_10152092139309523_471077140_n

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014

2 reaktion på “Fjärde dagen på Bodhi Zendo

  1. Moi

    Hej Cirkka, så fint du skriver. Vilken intressant resa både yttre och inre. Har själv haft tankar om en sån resa men ack inte riktigt vågat ta steget. Modigt av dig!

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *