månadsarkiv: januari 2014

Sesshin på Bodhi Zendo

Vi har haft sesshin. Nästan sex dagar. Meditation åtta timmar om dagen. Tystnad. Ingen internet.

Vad finns att säga om detta? Förutom att sittrumpan och knäna värkt mest hela tiden och att de kalla, tidiga morgnarna satt fart på behagliga fantasier snarare än på inre frid. Meditationspass värda namnet uteblev med några få undantag, men i stället fanns vissa riktigt givande inslag i tankesurret medan sekunderna och minuterna och timmarna masade sig fram. Till exempel: Jag, hemma i Stockholm, lagandes en rejält tilltagen bit gravad lax i grillen, och till det en gräddig puré på rotselleri och potatis, kryddad med färsk oregano eller varför inte mynta, för att bryta av lite. Vinet, en torr Riesling, kanske en Alsace, står på kylning. Till saken hör att vi har helt fantastisk vegetarisk mat här på Bodhi Zendo, välsmakande och näringsrik, men man kan ju tröttna på de godaste anrättningar om det blir samma, samma, dag efter dag. Fast i den här fantasin lyckades jag lura i mig att en hel vecka med lax, samma, samma, skulle vara det närmaste himmelriket man kan komma.

Alltså. Vad var det för slags visdom som utvanns ur denna sesshinupplevelse? Jag ska säga några ord om det, men först tänker jag berätta om osten.

Just det. I den lilla bokhandeln i staden Kodaikanal här i närheten säljer de goda ostar. Faktiskt den finaste cheddar jag ätit på länge, om någonsin. Ost i en bokhandel? Ja, i Indien är det inte så noga med att en klädbutik bara ska sälja kläder och en bokhandel bara böcker. Du kan gå in i en butik med skyltfönstret fullt med smycken och souvenirer, men väl därinne kommer du på att du i själva verket behöver toapapper så du frågar efter toapapper, och simsalabim – där finns toapapper. Och i fallet med bokhandeln i Kodaikanal är det så att bokhandlarens hustru, en rund skrattande indiska, är ostälskare av stora mått, och har av maken fått ett kylskåp installerat i butiken. Därmed är även min lycka gjord. Och många andras. Jag ser västerlänningar komma ut ur butiken med kassar i händerna, och jag vågar slå vad om att kassarna inte innehåller en enda bok. Nu tog min cheddar slut under sesshin, vilket ledde till ytterligare en fantasi i brist på högre tankekvalitet. Eller i brist på ost.

Okej, jag vet. Att flera av er redan undrar vad jag egentligen är för slags zenmeditatör. Det kan jag berätta att jag själv undrar ibland. Och till mitt försvar tänker jag genast tillägga att jag ändå på de flesta sesshins under årens lopp haft ”bra” meditationer, till och med riktigt bra, nämligen med upplevelser av ”samadhi”, som inom buddhismen betecknar en total närvaro där tid och rum slutar existera. Liksom. Ett förändrat mevetandetillstånd där det vardagliga slutar att existera och man träder in i ett paradisiskt någonting där allting bara är. De första gångerna jag hade en samadhi var när jag i ungdomen provade att röka på. Det var länge sedan, och för närvarande tycks jag inte heller förunnas samadhi i meditationen. Varför, vet jag inte. Jag har en teori om det, men den är inte vetenskapligt beprövad, och kanske helt fel. Nämligen att min med åren tilltagande balans jämnat ut de högsta topparna och de djupaste slukhålen. Lite samadhi då och då skulle sitta bra, men det kan kvitta när allt kommer omkring, för det är inte samadhi vi strävar efter i zenmeditation. Det räcker inte med samadhi, säger min lärare Ama Samy. Det är bara en upplevelse, ”experience”, ”it´s nice, but it´s only an experience, just let it pass, don´t get caught by it”. Menandes att det som saken gäller är något helt annat.

Så – vad är det saken gäller? Vad är grejen?

”Abide where there is nothing to abide”, brukar man säga i zenbuddhismen. Stå där inget finns att stå på. Ett lite filosofiskt sätt att tala om närvaron i nuet. Det är där vi ska vara. Närvarande i vad det nu än är vi håller på med. I vardagen. Det räcker inte med meditation, men kontinuerlig meditation hjälper oss att vara uppmärksamma, hjälper oss att öppna upp för varandra, ha medkänsla, helt enkelt vara ”med”, inte utanför. Framför allt, har jag förstått, så handlar det om att våga släppa på våra försök att styra livet efter behag, då livet kanske har helt andra planer för oss som vi skulle må bra av att låta ske. Därav detta med att stå där ingenting finns att stå på. På det att vi må få det lite lättare i livet, med oss själva och med varandra, om vi vågar låta oss falla lite och se vad det okända, det vi är rädda för, har att ge oss. Om vi är beredda att ta emot.

Här vill jag citera Dag Hammarskjöld, ur hans bok ”Vägmärken”:

”Nuet är meningsfyllt genom sitt innehåll, ej såsom bryggan till en framtid. Och dess innehåll är vårt innehåll i nuet, det varmed vår tomhet fylles om vi förmå att taga emot.”

Vidare:

”Nu. Sedan jag övervunnit rädslan – för de andra, för mig själv, för mörkret därunder. Vid gränsen av det oerhörda. Här slutar det kända. Men från bortom fyller något mitt väsen med sitt ursprungs möjlighet. Här renas längtan till öppenhet: Var handling beredelse, vart val ett ja till det okända.

Du vågar ditt ja – och upplever mening. Du upprepar ditt ja – och allt får mening. Om allt har mening, hur kan du leva anat än ett ja.”

Var min sesshinupplevelse alltså bara ett stort misslyckande? Nej. En del av mig vill gärna göra skillnad mellan ”bra” och ”dåligt”, medan en annan del inser att det blir som det blir, och det är helt okej hur det än blir. Och – meditation och sesshins eller retreater är färskvara, precis som kroppsträning. Det är bara att hålla på, till döddagar, om man tycker att det är det man ska hålla på med.

 

375719_10152335902329523_1380033055_n

Grodsång och eldflugor

Igår kväll satt jag vid näckrosdammen i vår japanska trädgård och lyssnade på grodsången. Mörkret föll och eldflugorna kom med sin dans. Det var ett av de där ögonblicken. Där man bara är. Grodorna, eldflugorna och jag.

Jag hade haft en fin dag. En dag med mycket skratt med många vänner. Där jag satt vid dammen med grodsången och eldflugorna funderade jag på om jag önskade att alla mina dagar skulle vara just så glada och lyckliga. Och ja, det gjorde jag. Skulle jag också önska att en del dagar var fulla av misslyckanden och frustration? Nej, det skulle jag inte. Fast jag önskar att jag kunde. Visserligen brukar det allt som oftast visa sig att när den svåra dagen kommer så tar jag mig genom den utan att lyfta på locket till pralinasken med alla flyktvägar. Eller så tar jag mig genom den med hjälp av pralinasken tills en ny dag gryr. Eller –  det händer också – hamnar jag i synk med det som skaver. Som nu med grodsången och eldflugorna. Det är de där stunderna då jag kan känna mig helt fri. Fri att bara vara, oavsett om det är ”bra” eller ”dåliga” saker som händer.

Jag kommer ihåg en ”dokusan” för många år sedan, ett samtal med zenmästaren Reb Andersen från San Fransisco Zen Center. Jag var i ganska uselt skick på den tiden och ville ingenting annat i livet än slippa mitt ”lidande”. Detta var på en sesshin, och Reb hade just haft en föreläsning i ämnet ”Giving away”, så när min tur kom för en ”dokusan” sa jag, I would like to give away my suffering, how can I do it? Hans svar blev, would you also like to give away your happiness? Det svaret har jag burit i hjärtat sedan dess. Något gick upp för mig. Något fundamentalt om det som zen lär ut. Nämligen att inte välja och vraka bland ”bra” och ”dåliga” händelser utan vara med i det som händer, fullt ut, oavsett vilket. Som sagt, de orden klingar i mina öron ofta när det ”dåliga” händer. Och ja, det händer att jag i de stunderna lyckas  ”give away my happiness”, menandes att okej, nu är det som det är, det är inte kul, men det är så här det är just nu. Ibland behövs inte grodsången och eldflugorna för att den där frihetskänslan ska kunna infinna sig.

Det hade alltså varit en ”bra” dag. Vi var ett helt gäng från Bodhi Zendo som åkte till förlustelser i staden Kodaikanal. Lunch, och så espresso eller capuccino på favoritfiket där det också finns en toalett med vanlig toastol och papper. Min nya svenska vän Lisa och jag gick till vår ”hovjuvelerare”, en trevlig man från Kashmir vars namn jag alltid glömmer, som säljer smycken med mina favoritstenar. Vi blev bjudna på te innan jag dök med huvudet före ner i de glasförsedda lådorna där lockelserna ligger sida vid sida. Jodå, det blev ytterligare två ringar och ett halsband till samlingen. Solen var het och go´, och vi navigerade bland tiggare och tutande bilar och motorcyklar till Eco Nut och Chocolate Factory för att bunkra upp ett förråd med nötter och hemgjord choklad för sexdagars sesshin nästa vecka. En extra energikick då och då brukar göra susen. I en liten bokhandel kom vi i samspråk med ett indiskt par, och samtalet slutade med att de tog med oss till YMCA-hotellet, en vacker byggnad som tidigare ägts och använts av svenska kyrkan i Kodaikanal, för hur som haver så visade det sig att gamla släktingar till Lisa  länge sedan varit missionärer där. Lisa var verkligen i synk, och jag åkte snålskjuts på det. Den redan mycket lyckade dagen avslutades för min del med efterrätten när vi återvände ”hem”. Min goda vän Annelise från Paris hade anlänt. Jag lärde känna Annelise på koanträning i Hamburg i somras, och hon var med mig när vi efter seminariet skulle ha två dagars sightseeing i staden och jag ramlade så illa att det blev ilfart i ambulans till akuten. Vi lyckades sedan se oss runt i staden, trots allt, de följande dagarna, jag med sydd panna och hoptejpade glasögon, och vi blev vänner för livet.

Ja, det var en riktigt bra dag. Tänkte jag där jag satt i vår japanska trädgård med grodsång och eldflugor som sällskap. Min happiness var här nu, och den fick vara här.

1530545_10152120421194523_592091572_n

 

 

 

Tyskar och andra och alla vi

Vi är runt 40 personer på Bodhi Zendo just nu. Fullbokat. Från Indien, Sverige, Danmark, England, Frankrike, Spanien, Italien, Australien, USA och Sydamerika. Och så har vi tyskarna. De skiljer sig från mängden. Eller rättare sagt, de sätter sig över mängden.

Ska jag nu vara ”sån”? Ja, en stund tänker jag vara just ”sån”. Sedan ska jag gå ut i solen, lukta på blommorna, lyssna på fåglarna och tänka snälla tankar. Om alla, inklusive tyskarna.

Så här är det: De kommer i stim. De är många, eftersom Ama Samy är oerhört populär i Tyskland. Jag vet inte varför. I alla fall, de dominerar, inte bara för att de är många i antal – det räcker med ett par stycken så går de omkring och organiserar, ger order och talar om för oss mindre vetande vad som är rätt och vad som är fel. De pratar helst bara tyska, och det med varandra, eftersom de inte beblandar sig särskilt mycket med oss ”utlänningar”. Jag kommer i närkamp med dem den timme på förmiddagen jag sköljer och hackar grönsaker tillsammans med dem. Tyskorna. Eller rättare sagt, de kommer i närkamp med mig, fast numera ger de upp när de upptäcker att jag gör som jag vill ändå. Jag är bra på att jobba, så vad den saken anbelangar är det svårt att hitta fel på mig.

Men tyskarna dominerar, alltså. De sätter sin prägel på stället. De är redan i majoritet, och i morgon kommer ett nytt stim.

Okej, nu räcker det. Inget mer gnäll. Såklart finns det undantag från regeln, även i fallet tyskarna. Det måste jag betona, om än undantagen tycks vara försvinnande få. Faktiskt har jag själv fått några riktigt bra tyska vänner, inte bara här utan även i andra sammanhang med Ama Samy ute i Europa.

Nu har jag hävt ur mig. Nu vet ni. Jag går inte omkring med ett leende på läpparna och låtsas älska allt och alla när jag inte gör det. Jag går heller inte omkring och hatar. Visst, jag kan göra det i stundens hetta och sätta igång och vässa mina voodoostickor, men det går över.

Just nu hände det sig att jag lämnade laptopen ett tag och mötte en tyska i fikarummet som jag räknat in i den ”tyska maffian”. Hon gav mig en varm kram, berättade att hon skulle åka hem och att It´s been nice to meet you. Jag blev alldeles go´ om hjärtat av den oväntade vänligheten, gav henne en kram tillbaka och sa, wish you a safe journey and a good time back home. Och det kände jag att jag verkligen menade.

Japp. Där fick jag.

När jag nu är så där go´om hjärtat ska jag passa på och säga att jag är bara SÅ tacksam över att kunna vara på Bodhi Zendo. Att ha den möjligheten. Med alla tillsammans. Tyskar som svenskar, spanjorer som amerikaner. Vi mediterar sida vid sida, reciterar våra sutror, äter och jobbar tillsammans, samsas om varmvattnet, sjunger, dansar, går på yoga och qigong och allt vad det heter. Med de små konflikter som uppstår. Vi tillsammans. Alla vi. Jag tror inte det är någon här som inte vill vara en bra människa. Det är bara så förbaskat svårt.

I zenundervisningen är frihet ett centralt begrepp. Frihet från dogmer, auktoriteter, våld, konkurrens, avundsjuka, maktkamper, girighet, idealiserade självbilder… you name it. Förr i tiden satt munkarna i grottor och mediterade, och inte vet jag vad de fann i isoleringen från omvärlden. Det var ju andra tider då, så klarheten kom väl till dem på det sättet. Nu vet vi att människor behöver människor. Vi behöver ett samspel, ett ständigt stötande och blötande och slipande på vår förmåga att handskas med konflikt och rivalitet, på det att vi må få korn på oss själva och vilka vi är i förhållande till andra. Så – hur kan vi handskas med det som vi tycker är annorlunda och olikt oss – och därmed fel? Hur hittar vi den där friden som ger oss rymd att vara och låta vara?

Kan jag låta tyskarna vara som de är? Jag menar, verkligen låta dem vara, utan att bli fånge i min egen grämelse? Har jag den friheten, i mig själv?

 

 

 

 

 

 

Det regnar på Bodhi Zendo

Det regnar på Bodhi Zendo. Här har varit torrt länge. Trädgården är glad. Är jag det? Ja, jag är glad för regnet. Jag är glad för den tjocka dimma som lagt sig över oss. Jag är glad för att den sol jag längtade efter i mörka Sverige nu försvann. Jag är glad för att inte få tvätten tvättad då den ändå inte kommer att torka. Jag menar, det hade verkligen varit bra att kunna tvätta, min plan för morgonen, efter meditation och frukost och en timmes arbete med grönsakerna, var att gå till tvättstugan och använda den tjänst vi har här att få tvätten tvättad mot betalning. Jag hade räknat med det. Igår var det strålande sol. Jag tänkte det skulle fortsätta så. I mitt kalkylerande hit och dit hade jag kommit fram till att idag skulle vara en bra tvättdag. I morgon börjar minisesshin, det blir intensivt med mediterandet de närmaste dagarna, jag kommer att gå in i den tystnad som då kommer att råda här, så idag hade varit en riktigt bra tvättdag. Nu blev det inte så. Jag hade varit glad om det blivit som jag planerat, och nu är jag glad för att det inte blev så.

Kan man vara glad när saker och ting inte går som man tänkt sig?

Ama Samy skriver i en av sina böcker:

”One has to respond to the here and now; be present, be mindful; receive each moment and event as gift and grace in gratitude, respond to the call of this moment wholeheartedly.”.

Jag tycker om att läsa ord som dessa. Bli påmind. För jag är oftast inte där. Men jag försöker. Det ska gudarna veta. Inte för att vara ”bra” eller göra ”rätt”. Nej. Det är helt enkelt skönt att låta hjärnan vila. Ha lite lugn i själen och klarhet i knoppen. För när det fungerar för mig kan jag känna mig extra glad, då även glad för att kunnat övervinna min vanliga besvikelse och harm över det som ”gick fel”.

Just nu är en sådan stund inne. Jag känner mig extra glad.

Det regnar idag,

1530350_10152097248904523_730525378_n1544949_10152097244834523_590656849_n

.

 

 

 

 

 

 

Fjärde dagen på Bodhi Zendo

Ja, det är min fjärde dag på Bodhi Zendo. Jag boade in mig redan andra dagen, det gick snabbt trots en förfärlig resa hit. Alltså, det tog ett dygn med alla byten från dörr till dörr att komma  till byn Perumalmalai i bergen mellan Tamil Nadu och Kerala i sydligaste Indien. För mig är resan, liksom även resandet inom Indien – vilket jag borde vara ganska van vid efter en del kringflackande här – en ren och skär plåga. Hursomhelst. Jag ansattes av kval och tvivel i stort sett direkt när planet lyft från Arlanda, Det hjälpte inte med det glas champagne som jag blev serverad dagen till ära – det var ju trots allt nyårsafton. Nej. Ingen hjälp fanns till hands. Ingen quick fix. Ingen pralinask att öppna. Bara åka, hänga med, punkt för punkt. Flyg till Chennai/Madras med mellanlandning i Doha, från Chennai efter massa formalia med inrikesflyget till Madurai. Den tre timmar långa taxiresan till Bodhi Zendo framled jag under yrsel och huvudvärk, rena skammen i det oändligt vackra landskapet som bara är till för att njutas av.

Jag avundas människor som kan sova på flyget. Jag är avtuppad redan natten innan avfärd. Varför det är så brukar jag inte analysera.

 

DSC00283

 

Bodhi Zendo är ett center för zenmeditation som grundades och leds av zenmästaren Ama Samy. Jag säger detta till er som kanske inte läst de inledande texterna på den här bloggen, ”Blixten slår ner” och ”Dansar med Buddha”. Ama Samy är min mästare. Bodhi Zendo är en vacker och fridfull plats. Det finns en klar anledning för mig att vilja vara här. Och ja, jag vill. Men jag skulle önska att slippa resan hit.

DSC00198

 

Vid lunch på nyårsdagen infann jag mig alltså här, i paradiset på jorden, halvt medvetslös av trötthet. Gråtfärdig. Så slut, så knäckt, att jag än en gång (det händer mig då och då) på djupaste allvar ifrågasatte min förmåga att fatta något så när realistiska beslut om mitt liv. Ama Samy kom för att välkomna mig, folk jag känner och inte känner kom för att prata, och stämningen var på topp, men min tunga hade vuxit över alla bräddar och ögonen var på väg ut ur sina hålor så det kom inga vettiga ord från mig, bara meningslöst pladder. Innan jag stupade i säng efter lunch, otvättad och svettig, var jag fast besluten att aldrig mer utsätta mig för den här helt och hållet förskräckliga resan, kanske inget resande överhuvudtaget. Jag längtade hem. Det enda jag nu ville göra var att ta fram pralinasken i form av tv, ett par glas rött och Anthon Bergs mörka choklad med plommon i madeira som jag åkt till Hemköp i city för att införskaffa. I stället låg jag här i ett visserligen fräscht men spartanskt rum, med sex veckor framför mig av kalla kvällar och morgnar, väckning halv sex till meditation, handdukar som aldrig torkar i badrummet – visst, av varma soliga dagar, men ack ack, jag skulle aldrig mer lämna mitt ombonade hem i Stockholm. Aldrig. Så var det nu sagt.

DSC00199

 

Nåväl, efter fjorton timmars oavbruten sömn var allting förändrat. Det kommer ju alltid en ny dag efter en gången dag, så även nu. I min piggaste skepnad, full av tillförsikt inför de kommande sex veckorna här, stegade jag till frukosten och upptäckte att tungan återfått sin normala storlek. Ögonen satt som de borde i sina hålor. Solen var på gång. Människorna underbara. Blommorna blommade. Exotiska läten från bergssluttningen. Den indiska musiken från små byar runtomkring. Dofterna. Himlen var öppen. Ja, jag vet, det svänger för mig. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Men i varje fall: Detta var en torsdag, och alla torsdagar är här ”fria” dagar, fria från det dagliga programmet. Just denna torsdag skulle vi som är elever till Ama Samy (de flesta som kommer hit är inte och behöver inte vara det) bjuda Bodhi Zendos personal på lunch på en tibetansk restaurang i staden Kodaikanal, drygt en mil härifrån. Jag började känna att sex veckor här inte skulle räcka. Varför hade jag inte bokat längre? Jag gillar ju Bodhi Zendo, och jag gillar Kodaikanal, en lagom stor stad som visserligen är indiskt kaotisk men inte lika påträngande som många andra indiska städer. Efter lunchen stannade jag kvar i stan med en tysk väninna för en liten shoppingtur. Det är inflation i Indien så mina svenska pengar är till och med mer värda nu än sist jag var här för drygt ett år sedan. Tur för mig, tänkte jag när jag shoppade loss, och fick genast dåligt samvete för att tänka så egoistiskt, så när tiggarna kom fram till oss mellan varje butik var jag generös med summor som för mig är kronor och ören men för dem betyder ett eller två mål mat om inte mer.

1554417_10152092025464523_1614591963_n

 

Bodhi Zendo tillhandahåller inga kroppsaktiviteter, men det brukar alltid finnas gäster här som gärna leder yoga, tai chi, qigong, dans mm. Just nu har vi möjlighet till lätt yoga på eftermiddagen, och så i ett annat rum dans med ”De fem rytmerna”, som är min grej, så den missar jag inte. Jag kan säga att det behövs, efter mycket sittande.

Zendon, meditationssalen, är ljus och rymlig. Där finns plats för drygt 40 personer, vilket är det antal gäster man kan ta emot. Just nu är det fullt, fram till slutet av april. Sommarhalvåret är Ama Samy ute och reser och leder seshins, bl a en i Sverige.

1545688_10152092139309523_471077140_n