Får det vara som det är?

I mitt barndomshem fanns många hemligheter. Mycket som ansågs för skamligt för att kunna visas upp utanpå en fläckfri fasad. Frågor som aldrig fick något svar. Frågor som inte ens ställdes. Det mesta som hade med svåra frågor att göra förvisades till slutna rum.

Zen har för mig väckt frågan: Får det vara som det är?

Zenfilosofin är full av paradoxer, så som hela livet är. Å ena sidan är det en komplicerad andlig livsåskådning, en filosofi som dessutom av olika lärare tolkas på olika sätt, även om grunden är densamma. Å andra sidan finns där en uppmaning till de som följer zenvägen att söka sanningen i den egna direkta erfarenheten, bortom filosofier, doktriner och föreställningar. Det senare innebär för individen ett liv i frågor snarare än svar.

Det finns ett talesätt inom zen: ”Abide where there is no abiding.” I fri översättning skulle det kunna heta: ”Stå där ingenting finns att stå på.” Man frågar och frågar om meningen med livet, eller vem man ”innerst inne” är, alla dessa existentiella frågor man kan tänka sig, och slutligen står man öga mot öga med det faktum att vi inte vet. Detta ”innerst inne” verkar inte ens finnas.

Vi radar upp svar, men för varje svar uppstår en ny fråga. Där inga svar finns kan livet börja kännas meningslöst. I grund och botten, säger våra lärare, finns bara en stor tomhet. Emptiness. Void. Abyss. Groundless ground. Kan vi leva livet där det inte finns någon säkerhet att stå på?

I meditation eller zazen kan jag aldrig på förhand veta vad som händer. Om jag hade en ”bra” meditation igår kanske jag förväntar mig att den ska bli lika ”bra” även idag. Men i detta nu, när jag sätter mig på kudden, kanske mina 25 minuter i tystnad med mig själv och min andning bara blir en ändlös plåga med ältande av något som hänt eller oro för något jag är rädd ska hända.  Kanske jag rentav avbryter passet (hemma kan göra det men aldrig på en retreat eller sesshin). Det kan också hända att ett problem som verkat oöverstigligt innan jag satte mig på kudden nu tonar bort där jag oväntat sitter i hela min stadga, i fullständig frid. Så – frågan är återigen – kan jag leva och inte veta vad som händer härnäst? I meditation och i det vanliga livet? Kan jag leva i något slags tillit och i så fall till vad, även när mitt liv verkar vara en enda röra?

Får det vara som det är? Och HUR är det? Hur är det bortom det jag föreställer mig eller önskar mig att det är? I vardagen kommer den frågan väldigt nära. Är jag just nu, i den här stunden, tillfreds med mig själv och mitt liv? Eller försöker jag bara övertyga mig själv om att det är på ett sätt det inte är? Är det till och med på ett sätt som är så oacceptabelt eller smärtsamt för mig att jag har svårt att stå ut med  det?

Hur är det? Får det vara som det är?

 

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2014

2 reaktion på “Får det vara som det är?

  1. Lena

    Vad befriande skönt det är att läsa dina texter! Du beskriver det som är så att det får vara! Vad knöligt det blir när det som är inte får vara, utan det ska döljas, inte låtsas om eller till och med göras om till en annan verklighet. Känner allt för väl igen det senaste och det skapar så mycket förvirring och tomhet.

    Svara
    1. cernering Inläggsförfattare

      Tack för din feedback, Lena! Ja, visst är allting mycket enklare när det får vara som det är! Inget ”som om”! Tänk så mycket energi det går åt när man låtsas… Och det där med att låtsas sker ju ofta per automatik, utifrån en inlärd vana så att man inte ens märker att man låtsas. Det gäller att öva upp förmågan att vara väldigt observant, även på en själv!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *