månadsarkiv: december 2013

Får det vara som det är?

I mitt barndomshem fanns många hemligheter. Mycket som ansågs för skamligt för att kunna visas upp utanpå en fläckfri fasad. Frågor som aldrig fick något svar. Frågor som inte ens ställdes. Det mesta som hade med svåra frågor att göra förvisades till slutna rum.

Zen har för mig väckt frågan: Får det vara som det är?

Zenfilosofin är full av paradoxer, så som hela livet är. Å ena sidan är det en komplicerad andlig livsåskådning, en filosofi som dessutom av olika lärare tolkas på olika sätt, även om grunden är densamma. Å andra sidan finns där en uppmaning till de som följer zenvägen att söka sanningen i den egna direkta erfarenheten, bortom filosofier, doktriner och föreställningar. Det senare innebär för individen ett liv i frågor snarare än svar.

Det finns ett talesätt inom zen: ”Abide where there is no abiding.” I fri översättning skulle det kunna heta: ”Stå där ingenting finns att stå på.” Man frågar och frågar om meningen med livet, eller vem man ”innerst inne” är, alla dessa existentiella frågor man kan tänka sig, och slutligen står man öga mot öga med det faktum att vi inte vet. Detta ”innerst inne” verkar inte ens finnas.

Vi radar upp svar, men för varje svar uppstår en ny fråga. Där inga svar finns kan livet börja kännas meningslöst. I grund och botten, säger våra lärare, finns bara en stor tomhet. Emptiness. Void. Abyss. Groundless ground. Kan vi leva livet där det inte finns någon säkerhet att stå på?

I meditation eller zazen kan jag aldrig på förhand veta vad som händer. Om jag hade en ”bra” meditation igår kanske jag förväntar mig att den ska bli lika ”bra” även idag. Men i detta nu, när jag sätter mig på kudden, kanske mina 25 minuter i tystnad med mig själv och min andning bara blir en ändlös plåga med ältande av något som hänt eller oro för något jag är rädd ska hända.  Kanske jag rentav avbryter passet (hemma kan göra det men aldrig på en retreat eller sesshin). Det kan också hända att ett problem som verkat oöverstigligt innan jag satte mig på kudden nu tonar bort där jag oväntat sitter i hela min stadga, i fullständig frid. Så – frågan är återigen – kan jag leva och inte veta vad som händer härnäst? I meditation och i det vanliga livet? Kan jag leva i något slags tillit och i så fall till vad, även när mitt liv verkar vara en enda röra?

Får det vara som det är? Och HUR är det? Hur är det bortom det jag föreställer mig eller önskar mig att det är? I vardagen kommer den frågan väldigt nära. Är jag just nu, i den här stunden, tillfreds med mig själv och mitt liv? Eller försöker jag bara övertyga mig själv om att det är på ett sätt det inte är? Är det till och med på ett sätt som är så oacceptabelt eller smärtsamt för mig att jag har svårt att stå ut med  det?

Hur är det? Får det vara som det är?

 

Vill vara en bra bitch

Jag har inte mediterat idag. Varför? Jag ältar. Meditationskudden står där i hörnet, vinröd och grann. Den riktigt lyser mot mig. Den får lysa för sig själv, för jag har öppnat pralinasken i form av wienerbröd och dålig film.

Vad är det jag ältar?

Jag kunde inte försvara mig mot en verbal attack. Ge svar på tal i en situation som uppstod i morse. Kastades rakt ner i dimmorna. Stod där stum och förlamad, trots att huvudet var ett surrande getingbo. Och jag kan säga att hade en enda geting kommit ut och gett angriparen ett stick så hade läget varit ett annat. Men icke. Varenda en, med drottning och allt, stängde in sig. Inte en enda hade sans att försvara sitt bo.

Så det kan gå.

Så mycket som min käft kan hålla på, i tid och i otid. Men inte nu. Nu när det för omväxlingens skull hade varit befogat och högst önskvärt att låta truten gå, om inte för annat så för själsron.

Nåväl. Det som meditationskudden inte kan åtgärda får väl skurhinken göra. Brukar funka. Pappers- och tidningshögarna kan också få sig en genomgång. Som det ser ut i mitt osorterade hem borde jag nog bli arg flera gånger om dagen.

Fast helst skulle jag vilja vara en bra bitch. Ha lite närvaro och öppna munnen när den behöver öppnas och det med rätt  artikulation. För övrigt kan den gärna vara stängd.

 

 

 

 

 

 

Om Nelson Mandela

Efter nästan trettio år i fängelse kom han ut som en fri man. Fri – inte bara i yttre mening. Något hade förändrats inuti honom. Nelson Mandela hade gjort något som jag tror är det svåraste en människa kan göra. Han hade raserat murarna inuti sig själv.

Kahlil Gibran skriver i boken ”Profeten”: ”Om ni vill avsätta en despot, se då först till att hans tron, som är rest inom er, förstörs.”

Vad betyder detta? På vardagssvenska? Att rasera despotens tron inom oss?

Vi pratar om tolerans och allas lika värde. Om frihet och demokrati. Som alla har rätt till. För de flesta av oss, i varje fall i vårt land, är det här självklarheter. Det är lätt att använda orden. För alla ”vet”. Men vad är det vi ”vet”?

Jag tror att Nelson Mandela ”visste” något som de flesta av oss inte ”vet”. Och jag tror att den sortens vetande inte handlar om att stapla på statisk kunskap. Vilket ju Nelson Mandela som en lärd man också hade. Men vilka murar i sig själv hade han raserat som gjorde att han så oreserverat efter sin frigivning kunde öppna sig för alla, inklusive sina tidigare fiender? Och därmed, på fredlig väg, lyckas störta apartheidregimen och införa fria val för ALLA i Sydafrika?

I senaste dagarnas nyhetsflöde har jag också sett ord som ”försoning” och ”kärlek”. Ord som gör hjärtat mjukt inför den möjlighet de förmedlar. Men så finns nu också motsatsen att höra och läsa. Om straff till de som under decenniernas gång inte stöttade de svartas frihetskamp i Sydafrika. Jag talar om svensk ut- och inrikespolitik. ”Reinfeldt och Bildt ska inte gå på Mandelas begravning.” ”Moderaterna hycklar”. Står det i tidningar. Visst, moderaterna var undantaget i ett för övrigt helgjutet svenskt stöd för ANC och Mandelas frigivning. Och nu vill deras motståndare plocka partipolitiska poäng på detta.  Var det det här Mandela lärde oss? Angriparens taktik? I den dokumentär som nu visas på SVT ser man hur Mandela, efter att ha blivit vald till president i Sydafrikas första fria val, samlar sina forna motståndare till fest. Fru Botha, hustru till den tidigare presidenten Botha som på sin tid gjorde sig känd för sitt massiva förtryck av de svarta, sitter där, bland många andra. Ja, Mandela var en samlande, inkluderande kraft. Och jag undrar – skulle inte han själv bjuda in moderaterna till sin begravning?

Jag är varken höger eller vänster. Jag hoppas bara kunna bära med mig något av Mandelas livsgärning i mitt eget vardagsliv. Komma ihåg hans exempel när jag själv faller. Jag kastar också stenen på de som jag tycker inte är utan skuld. Dagligen. Trots att jag borde veta bättre.

Kärlek är ett svårt ord. Vi har en outtalad överenskommelse i vardagen om att alla vet vad kärlek är, och ofta förknippar vi det med sentimentalitet och njutning, något som alltid även inbegriper svartsjuka, dominans och ägandebegär. Men – vad mer finns det i ordet? Skulle det kunna vara något med det där andra ”vetandet”, det som Mandela verkar ha hittat inom sig? I så fall skulle det mer handla om ett inre tillstånd. Något inuti som gör att det som växer fram ur en styrs av något annat än det där fröet till våld som jag tror att vi alla bär på. Skulle DET kunna vara kärlek? Och i så fall – vad är det?

I det ljuset kan man bättre förstå Bibelns ord om kärlekens lov (Paulus första brev till korinterna, kapitel 13). Det där med att om jag hade all kunskap, all tro och all makt, men inte hade kärlek, så vore jag bara en skrällande cymbal. Något att fundera över när vi slentrianmässigt slänger fram ord som ”försoning” och ”kärlek”. ”Allas lika värde.” Menar vi något med orden, eller menar vi inte?

Den enkla poesins mästare Leonard Cohen uttrycker det så här i en av sina sånger: ”Love is not a victory march…”

Det får bli slutknorren på det här inlägget.

Min planering

Nu kan jag berätta detta: Jag är bra på planering. Så rentav att planering faktiskt är min specialitet. Jag skulle kunna ha det som jobb. Tjäna pengar på det. Jo, jag skulle kunna åka runt till folk och planera åt dem. Sedan skulle de få ta ansvaret om planen kollapsade. För mellan alla decimaler som jag drar upp med linjal brukar det inte finnas utrymme för fel. Felen kommer sig av att livet är nyckfullt. Och det kan knappast jag rå för.

Som nu i höst. Den här bloggen skulle ha varit igång i oktober. Så hade jag tänkt. Men livet trädde in, och jag råkade inom loppet av två månader krascha två datorer och en smartphone. Planeringen var bra. Hade inte livet spelat ett spel med mig hade det fungerat utmärkt.

Vad ska vi lära av detta? Att decimaler inte har något att sätta mot livet?

Sedan så var det också olyckan i Hamburg, strax innan teknikstrulet började. I all hast ramlade jag där på centralstationen, och det blev ilfart i ambulans till sjukhuset med ett jack i pannan ner till skallbenet. Så hur ska vi summera min höst utifrån dessa kända fakta? En sak misstänker jag starkt. Att ni undrar vem i hela världen jag är att prata om buddhism och meditation. Då säger jag: Det kanske är just en sådan som jag som är skickad att göra det? Men jag håller med, jag är inget praktexempel på mindfulness. Lika bra att erkänna det på en gång, innan jag går vidare i ämnet.

Nu när jag skriver detta kanske jag verkar lugn och i fas. Må så vara, men jag kan berätta att slukhålet varit nära flera gånger om. I tell you. Men närminnet är inte längre som förr, det är väl enda fördelen med att åldras. Så det som är gjort är glömt, snart är det jul och jag ska börja packa till Indien. Vart den här bloggen ska ta vägen har jag ingen aning om. Men vad gör det om hundra år? Då är även bloggen glömd.