Mamma är död

Hon somnade in tidigt en torsdagmorgon. Dagen innan hade hon körts i ambulans till stora sjukhuset, med smärtor i magen. Äldreboendet hade ringt min syster som skötte kontakterna. Det lät allvarligt.

Jag skulle ha ljudet på under natten. Med mobilen på nattduksbordet försökte jag sova. Mamma hade åkt ut och in de senaste åren, med olika krämpor, men bortsett från operationerna i tarmen för några år sedan hade ingenting känts oroande. Mamma var av segt virke. Nu var det annat. Inga värden som de skulle. Mamma yrade. Så tunn, så tunn, jag hade varit och hälsat på två månader tidigare, hur länge skulle hon orka? En infektion till så går hon, hade min läkarbror sagt. Nu var hon där. Tarmen, skulle det visa sig, hade spruckit igen och för sista gången.

Min syster ringde strax före fem. Doktorn ville hälsa att det inte var många timmar kvar, ifall vi ville vara med mamma i tanken, för ingen av oss skulle hinna dit. Vi sa inte många ord. La på. Jag vandrade ut i köket. Satte på kaffebryggaren, stängde av. Vad säger man, hur tänker man, skulle hon höra? Jag försökte göra mig bilder av sjukhusrummet, var det kalt och kallt, fanns där blommor, lyste det mjukt från små lampor, såg mamma redan ett klarare ljus? Var slutet nådigt, stod någon där och väntade, skulle någon ta emot? Doktorn hade sagt att mamma såg på honom och sköterskorna och följde dem med blicken men svarade inte på tilltal. Vad är det du ser, mamma? Var är du?

Det tog en halvtimme till. Sedan var mamma borta.

Jag drog upp persiennerna. Septemberhimlen som sammet i uppgående sol. Hus som växer ur natten. Trädkronor, gula. Dagen på frammarsch, ivrig, påträngande.

Dörrar som slår igen. Steg på gården. Människor på väg. Ingen vet, inte någon. Jag sitter, andas, gårdagskvällens Tranströmer uppslagen, strofer till Thoreau. Tidningens rubriker om stundande val i USA.

Morgon på jorden, morgon bland alla morgnar.

Jag virade en varm filt omkring mig och började ringa.

Mamma, finns. Min mamma.

10454565_10152826589659523_1326123825402957790_n

God Jul 2015

Det är den tiden på året. Paketen klara. Maten inhandlad, allting fixat för den gemensamma högtiden. Jag undrade ett tag om jag skulle sakna Indien, denna vinter då jag inte ska resa, men nej. Det är skönt att vara hemma. Härligt att slippa jaga iväg. Och just nu – att få fira jul med familjen.

Det är årets mörkaste dag. Jag tänker på hur mycket jag faktiskt tycker om mörkret. Lika mycket som jag tycker om ljuset. Allting finns, och ingenting är bättre eller sämre än någonting annat.

Inte ens behöver man veta vad som händer, vad allting betyder eller vart man är på väg. I den här stunden finns allt.

En fridfull jul önskar jag alla med julkrubban från Bodhi Zendo!

krubba

 

Zen i en hektisk tid

Det har varit en hektisk höst. Sociala åtaganden, parallellt med bokskrivandet som fortfarande bara är på anteckningsstadiet. Ett och annat att oroa sig för och lägga tid och energi på. Bloggandet har blivit lidande. Dock inte familjen. Familjen är viktig. Så ligger det till i min värld.

En minisesshin har jag ändå hunnit med. Avverkat, tänkte jag säga, men det säger jag inte. En sesshin avverkar man inte. Man sitter där på kudden, i tystnad, timme efter timme, i det här fallet i två heldagar. Zenmästaren Johannes Fischer från Berlin var på besök i Stockholm, tredje året i rad. Ett välbehövligt vattenhål, kan jag påstå. Och en påminnelse om att zen-träningen inte bara äger rum på meditationskudden. Nej, den pågår till lika stor del i den vanliga vardagen. Eller rättare sagt, det är i det praktiska livet som allt det som zen står för inte bara övas in och levs utan också sätts på prov. Med det sagt – en höst som min är ett utmärkt tillfälle för hårdträning.

Jag kan inte skryta med att jag lyckats väl med det sistnämnda. Nej. Det där med klarhet i knoppen har inte varit mycket att orda om. Sinnesnärvaron har legat lite varstans, mest på obestämbara platser. Allt har ändå blivit gjort, som det brukar, även om jag i vanlig ordning gjort det onödigt krångligt för mig. Visst, det har även varit några riktiga höjdpunkter i det sociala livet. Men. Även det roliga, så här i efterhand när jag blickar bakåt i almanackan, har varit – just det, punkter i almanackan. Något som hänt så där under en inandning. Som jag för den skull inte skulle vilja vara utan.

Nu har tiden kommit för annat.

Det ska nämligen bli ändring. Inga nödvändiga förrättningar är i sikte så långt ögat når. Almanackan ska heller inte fyllas på. Det ska den inte. Ja, jag vet: Ni som känner mig säger att det där har vi hört förr. Och visst, det har ni. Det kör lätt ihop sig för mig med gränserna, men det är inte så att jag inte fått med mig något under decennierna med zen. Nej, jag tänker att zenvägen är en lång väg, oavsett. Helt oavsett. Det är bara att borsta av sig och vandra vidare. Gång efter annan.

Säger jag i det att jag kommit till utandning.

Livet är gott.

Det är sällan jag lägger ut foton på mig själv, men nu gör jag det. Här på en höstlig promenad norr om Stockholm.

IMG_8942 (2)

 

 

 

 

 

Efter sesshin

Det konstiga är att jag inte är orolig för nåt. Nånting borde det vara. Nånting brukar det vara. Men icke. Hur jag än gräver. Så jag låter bli.

Jag har varit på sesshin. Mediterat, dagarna i ända, i fem dagar. Gjort min koanträning, två gånger om dagen har jag marscherat till dokusan, den korta privata stund man kan ha med läraren, om man vill, vilket jag vill fastän jag är en usel elev. Jag har mindre och mindre skam i kroppen. Det finns flera hundra koaner, om jag uppfattat det rätt, zen-paradoxer som ska hjälpa mig att slinka ur boxen och vara fri och spontan och autentisk och allt det där man kan vara om man plötsligen som en blixt från en klar himmel får en breakthrough och svarar som man inte alls hade planerat att svara eller läst sig till. Det måste vara ett svar som är mitt eget, inte någon annans. Koansvar är personliga, säger han, Ama Samy. Här godkänns inte de fina ord som jag tagit ur en bok. You are too intellectual, säger han. You have to present YOURSELF, not a philosphy.

Ändå behöver vi läsa.

Allting är både och. Vi behöver läsa, och sedan glömma vad vi läste.

Till mig säger han: Be like a child. Don´t think.

Varpå jag bestämmer mig för att inte tänka och går tillbaka till meditationskudden och börjar direkt fundera på om jag skulle gå till köket under nästa paus och be dem göra en helt vanlig sockerkaka till eftermiddagskaffet, inte den sura hälsosamma lilla munsbiten som varken innehåller kalorier eller något annat gott. Det är ju ändå jag som har hand om det praktiska denna gång, på denna sesshin. Jag bestämmer mig för att inte tänka mer på saken, men sen börjar jag tänka att jag nog borde säga till om frukostbrödet, var det verkligen nybakat, det var torrt och hade nog stått ett par dygn, och var det inte två olika sorter förra året?

Nu är sesshin över. Och – det var en bra sesshin. Efteråt stannade väninnan Annelise från Paris hos mig i fyra dagar. Jag blev turist i min egen stad, vilket gladde mig stort – hur kan jag glömma att jag bor i världens vackraste stad (detta var vi överens om), hur kan jag glömma vattnen och de öppna vyerna som är så sällsynta i många andra storstäder? Solen lyste och det var som om våra samtal också blev genomlysta, samtalen om koanerna, eller inte koanerna i sig själva utan vårt förhållningssätt till dem och till den vanliga vardagen, genom den träning vi håller på med.

Nu sitter jag i den vanliga vardagen under det stora gröna träd som täcker hela mitt vardagsrumsfönster, hemma i söderort numera närförort, och lyssnar till glada sommarrop från gården. Det regnar inte. Nej, det är sol. Just det, solen förbarmade sig över oss även denna sommar, till slut, jag sitter här och känner ingen oro för nånting, fast det borde vara nånting för det är ju alltid nånting.

Sexåriga barnbarnet har fått magsjuka, tredje dagen i den nya värld hon just trätt in i – skolan. Jag skulle ha varit med dem i helgen, henne och lillsyrran. Hon skulle ha fått ett set av mig med pennor, linjal, pennvässare och suddgummi, allt i glada färger. Jag skulle ha lärt henne vad man använder en linjal till. Fast det tror jag hon redan kan. Det kunde man inte på min tid när man började skolan. Inte jag i alla fall.

Nu sätter jag mig på balkongen. Jag ska tänka – eller inte. Livet är gott.

Nedan en skvätt stockholmsvatten.

11880450_10153842432424523_2879535211189808382_n

Dator, retreat och fönsterputsning

Jag vaknade halv fyra i morse. Bad till gud och änglar och trollen i Värmlands skog och mark att om så, slå mig med släggan och låt mig sova. Men nej. Ingen nåd. Upp och kurs mot datorn. Jag hade lämnat ogjort igår kväll. Och, man ska aldrig lämna till morgondagen det som ska göras idag. Har mamma lärt mig.

Ja, jag sitter mycket vid datorn. Inte bara med blogg och bilder och bokjobb. Nej. Alltid är det något som ska organiseras. Administreras. Laddas ner. Googlas på. Nu hade det uppstått en ”major disturbance” i ett program som i min värld hör till livets nödtorft. Tvärtemot min vana och praxis hade jag bara struntat i fanstyget. Min vana och praxis är att hålla på tills det blir gjort det som ska bli gjort. För det bränner jag ut mig ibland. Så ligger det till. Har jag lämnat till morgondagen det som ska göras idag – ja, då blir nattens sömn ömklig.

Jag betraktar mig som en praktisk människa. Och ja, jag är det. Praktisk är ordet. Finns det ett konkret problem – då löser jag det. I det handfasta och begripliga är jag i mitt rätta jag. Jag kan svinga yxa och såg. Jag kan mjölka en get. Jag fixar till det i cyberspace. Visst, jag kan inte mycket om någonting. Alls inte. Men. Jag klurar ut och gör. Där är det fokus så det pyr om det. Och jag lämnar inte till morgondagen.

Något fel är det ändå på huvudknoppen.

För rätt som det är så är tändlåset – just det – låst.

Jag får inte till det. Kommer inte åt.

Som nu det med att äntligen få fönstren putsade. Fönstren putsar man på våren, enligt min vana och praxis. Det har mamma lärt mig. Nu blev inte något putsat. Hela april var det fullt upp med att komma hem efter fyra månader i Indien. I maj stod det klart: Till midsommar ska det ske! Syster med familj skulle hälsa på, och som den pedant jag är tar jag inte emot gäster utan rena fönster.

Syster med familj lämnade återbud. Fönstren blev inte putsade. Nu skulle här, i lägenheten med den vackra innergården i Stockholms söderort numera närförort, avgjort och definitivt, putsas fönster före femtonde juli. Femtonde juli skulle jag bort en kort sväng och sedan skulle det bli bråttom med det sista inför zen-retreaten som ska börja tionde augusti och som det är jag som administrerar.

Före femtonde juli regnade det dagarna i ända. Inga fönster blev putsade i lägenheten med den vackra innergården i Stockholms söderort numera närförort. Och mycket riktigt, efter den korta svängen bort blev det mycket bråttom med att administrera. Dessutom skulle nu även fönster putsas före tionde augusti, detta var faktum och nödtvång, för från retreaten skulle jag få med mig finbesök från Paris, och som den pedant jag är tar jag inte emot gäster, i synnerhet finbesök, utan rena fönster. Alltså, nu i sista skälvande och utan återvändo har tändlåset tvångsöppnats. Retreat har administrerats och samtliga fönster har putsats. Finbesöket från Paris får beskåda en vacker innergård i Stockholms söderort numera närförort genom skinande fönsterglas.

Tydligen går det alldeles utmärkt att lämna till morgondagen det som ska göras idag. Varför? Därför att huvudet är outgrundligt. Ett mysterium.

Under förhandenvarande omständigheter betraktar jag mig som en lycklig person.

Nu kan retreaten börja. Nu kan Ama Samy komma, zenmästaren från Indien, han som är min lärare och mentor. Nu kan alla komma, alla de som ska på retreaten. Nu kan jag ta hem finbesök från Paris, utan skämsel och annat mankemang.

Hur gick det med datorn och den ”major disturbance” som inträffat? Jo, jag löste det på två morgontimmar, utan kaffe. I det handfasta och begripliga är jag nämligen i mitt rätta jag. När det väl går att få till det och komma åt.

Här en bild från Frötuna Gård där retreaten ska hållas:

10409534_10152826589634523_568875974163814943_n

 

 

 

Gym, ångest och Buddhas tomhet

Jodå, jag kravlade mig dit även idag. Till gymmet. Efter själens alla krumsprång och bedrövligheter tog jag mig ur fåtöljen. Men kära nån, säger du, det är väl bara att gå! Ja, du har helt rätt. Så enkelt skulle det kunna vara och förmodligen är i en parallellvärld där jag redan kommit över mina nojor. I den här världen, där jag ändå måste befatta mig med allt och förhålla mig till, pågår en fortlöpande krishantering. Det är så det i själva verket ligger till.

Kom nu inte med det där om positivt tänkande. Sånt når inte de regioner jag talar om. Nej. Det gör det inte.

En väninna och jag brukar ha roligt åt våra nycker. Våra manövrer för att slippa undan det vi är rädda för. Väninnan är rädd för att dö. Jag är rädd för att leva. Som vi håller på, brukar vi säga till varandra där vi sitter på favoritfiket och frossar i gräddbakelser som vi slutade med för två dagar sedan. Som vi håller på. Tänk om andra visste.

Ja, tänk om andra visste. Att vi som är så kavata och kloka och glada och allt vad det nu är i själva verket är två små flickor som inte vet hur de ska bära sig åt för att möta en farlig värld där utanför dörren.

För dödsskräck och livsskräck måste väl vara samma sak, tänker vi.

Som nu det där med gymmet. Att det ska vara en sån kamp de två morgnar i veckan som jag, helt i enlighet med mitt eget beslut, ska ta mig dit. Det verkar som jag fått för mig att själva steget ut mot den öppna dagen ska vara livsfarligt och bringa farsot och död. Att någon okänd katastrof ligger på lur där ute och bara väntar på att jag ska glänta på min stängda dörr.

Ja, jag hör hur löjligt det låter. Jag reser världen ensam. Jag utsätter mig. Jag hoppar in i saker med huvudet före. Jag sitter här hemma och skriver på min bok, den som ska vara klar inom ett år eftersom jag satt en deadline för mig själv – full av mindfulness, inspiration och disciplin. No problem. No fear. Men när jag ska gå den trygga stadfästa rutten till det trygga gymmet förvandlas jag till en stenstod som inte går att rucka på förrän jag blivit så urless på min skräckslagenhet att till och med den okända katastrofen där ute framstår som ett bättre alternativ än anblicken av mig själv.

Det finns mod. Och så finns det mod. Och det finns rädsla. Och så finns det rädsla.

Om jag hade modet att tro skulle jag göra som den sjuke mannen, han som Jesus befallde att ta sin säng och gå. Han tvivlade också, mannen, han hade ju varit sjuk och bortom räddning i 38 år, men han gjorde som det blev sagt och han gick, kanske rentav med sängen på ryggen, och se – hans ben bar honom, hans kropp var lika stark som hans förtröstan, han lämnade flocken av de halta, blinda och förtvinade där vid berget i Jerusalem och promenerade rakt ut i sin strålande framtid.

Jodå, jag kom iväg till gymmet även denna dag. Efter en lång mobilisering med rundgångstankar och diverse försök till distraktion bröts förstelningen. Mindfulnessen sänkte sig över mig så fort jag startat gåbandet. Höger vänster. Höger vänster. Ta ta, ta ta. Det rytmiska dunkandet. Och även om det inte var just lyckan som slagit ner bland maskinerna så blev det hela nästan angenämt. Som det ofta blir. Till nästa gång har jag redan glömt känslan.

För övrigt anser jag att de finns miljoners miljoner sätt att gå in i den nya dagen. Det är helt okej att gå in i den med ångest och oro, om man nu råkar vara lagd åt det hållet. Det är också helt okej att inte tycka om sin ångest, eller ens om sig själv. Någonstans där på djupet lär det finnas ett sakernas tillstånd där ingenting är vare sig bättre eller sämre än någonting annat. En tomhet som är mer än tomhet. Läser jag i buddhistiska skrifter. En tomhet som är något annat än det slukhål jag skräms av och försöker kontrollera. I meditation eller skapandet eller under en regnpromenad där ingenting kräver av mig trevlighet och andra fasoner kan jag ibland uppleva något slags visshet. Att det bara är att ta sin säng och gå. Och jag kan meddela att den känslan är mycket trevligare än en fritt flytande ångest som man kanske inte ens tycker sig ha förtjänat. Om det nu ska hållas på och jämföras och göras skillnad på.

10454565_10152826589659523_1326123825402957790_n

Till Indiens sydspets kom jag aldrig

Kanyakumari. Så heter Indiens sydspets. Där tar subkontinenten slut. Vid sydspetsen möts tre hav: Bengaliska viken i öst, Indiska oceanen i syd och Arabiska havet i väst. Tänka sig något mäktigare! Vissa tider på året kan man se solens nedgång och månens uppgång samtidigt över de tre haven. Säger guideboken. Man kan stå där i det salta vattnet med ena foten i ett hav och den andra foten i ett annat. Och så kan man köpa små gulliga påsar med sand ur de tre haven av försäljarna längs stranden, att ta fram och fingra på när vinden där hemma blåser från norr och vinternattens köld är hård. Eller kanske man bara vill stå där och kontemplera över havens och universums storhet och ens egen villrådiga litenhet. I vilket fall. Marianne och jag befann oss som bekant i Kovalam, ynka åtta mil från Kanyakumari. I början på året. Och dagen efter att vi avslutat var sin 10-dagars ayurvedisk föryngringskur åkte vi mycket riktigt till Indiens sydligaste spets. Trodde vi.

Vi hade anlitat Mani, en taxiförare som jag blivit bekant med i Kovalam året innan. Mani brukar stå vid taxi- och tuc-tuc-stoppet vid den långa beachen, och jag hade genast känt igen honom i myllret bland alla de andra förarna. Det är ju alltid bra med någon man känner och kan lita på. Resonerade jag. Så tidigt en morgon, efter avnjuten frukost på ett strandcafé, medan hemvändande fiskebåtar lösgjorde sig ur de skummande vågorna, for vi iväg på denna dagstur, nöjda över vårt beslut att inte ta tåget. Eller bussen, för den delen. Egen chaufför skulle bli bra. Om och utifall att man behövde hålla på och förflytta sig där nere. Mani ingav trygghet. Säkerhet. Visst hade han väl åkt många turer till Kanyakumari? Yes, ma´am, many times, many times. You relax. I drive.

Det som sedan hände, eller inte hände, det kunde vi inte och kan inte belasta Mani för. Nej. Mani kör bra. Han är artig och vänlig. Omtänksam. Han har både säkerhetsbälten och A/C. Mani kan man lita på. Ja, så är det, och att vi inte kom till Indiens sydspets berodde inte på honom. Det berodde på det enkla faktum att vi var i Indien, inte i Sverige. Och att Marianne och jag inte hade gjort vår hemläxa.

Efter två och en halvtimmes guppande på vägen började vägskyltarna peka mot Kanyakumari. Och som den omtänksamma chaufför han är, Mani, så frågade han oss vad vi ville göra först. Vi ville ha lunch. Fanns det möjligen någon bra restaurang där? Med riktig toalett? Yes ma´am, slog Mani fast, very good restaurant! Sagt och gjort. Snart befann vi oss på denna very good restaurant, med portier och vita dukar, och en parkeringsplats med tak till Manis fina bil. Vi såg glimten av havet. Var det bara att ta en promenad efter maten, och kanske rentav doppa fötterna i vattnet? Vi pekade mot piren vi såg en bit bort. Jodå, man kunde promenera lite, men doppa fötterna i havet kunde bli svårt, däremot var det very nice att ta färjan till tempelön, you know, ma´am?

Vi gjorde upp att jag skulle ringa Mani från min indiska mobil när vi behövde bilen. Lite undrande var vi över det faktum att vi var de enda gästerna på restaurangen. Var fanns de andra turisterna? Men, men. Nu skulle vi inte vara såna. Efter lunchen, som vi betalade alldeles för mycket för, begav vi oss mot havet. Piren sträckte sig långt ut mot horisonten. För övrigt var det bara en kaj och en ful liten hamn. Där borta, några hundra meter ut från kajen, låg två öar. På den ena reser sig ett tempel mot himlen, till minnet av hinduapostel Swami Vivekananda, och på den andra står en jättelik staty föreställande den tamilska poeten Thiruvalluvar. Hade vi läst oss till. Själva sydspetsen var vi överens om var ingenting att se. Nej. Inte i något som helst avseende. Tänk så guideböcker kan lura en.

11174932_10153527306144523_2086292527595015887_n                                          14671_10153527214714523_3910934186444981328_n

Under stigande harm bestämde vi oss för att ta färjan till tempelön. Trots att jag, rädd som jag är för djupt vatten, bara i undantagsfall utsätter mig för hot om annalkande sjönöd. Det här fick lov att vara ett sådant fall. En nödlösning, helt enkelt, i en situation som glidit oss ur händerna. Så – tillbaka till restaurangen. Söka upp Mani. Kunde han vara vänlig och visa oss till biljettförsäljningen? Sure, ma´am. Omtänksam som han är, Mani, så gick han med oss runt kvarteret till en plats där en jättelik kö ringlade sig fram, först till biljettluckan och sedan som i en labyrint i en stor byggnad fram till själva färjan. Med biljetterna i handen visste vi ännu inte att vi skulle komma att vagga oss fram i en timmes tid innan det var dags att gå ombord. Vi började ångra detta redan från början tveksamma tilltag, men då befann vi oss så långt inne hamnbyggnaden att det var omöjligt att backa. I varje fall, när vi till slut andades frisk luft kunde jag till min stora lättnad se en väldig hög med livvästar där på kajen, men, jag som antagligen var den minst rustade för ett äventyr på främmande vatten – eller på vatten överhuvudtaget – fick nöja mig med en av de sista västarna, en som alla andra hade ratat. Den var trasig.

11167663_10153527278714523_3814917447887434982_n                                         11170332_10153527285889523_5353195258716315361_n

11156388_10153527235824523_498749109257639665_n                                         11164727_10153527280404523_9013908518169623302_n

Nåväl. Det var inget fel på ön. Pampigt tempel. Imponerande staty av poeten på grannön. Mycket hav. Jag försökte för min inre syn se hur de tre haven blandade sig med varandra där jag stod och blickade mot Sydpolen. Känslan infann sig inte. Verkligheten hade hamnat på villospår, och hade inte Marianne varit med hade jag fått nypa mig i armen för att känna om jag var vaken eller mardrömde. För något var fel. Var var alla västerländska turister? Det var bara vi två i en hop indier som av allt att döma var på en pilgrimsresa. Upplägget med sydspetsen som turistattraktion var inte vad vi hade förväntat oss, men finns det något i Indien som blir som man tänkt sig?

11069782_10153527288359523_1714612584420479286_n                                         20686_10153527290434523_4452566798884656183_n

Det hade blivit sen eftermiddag när vi återbördades till Mani och bilen. På hemvägen halvsov vi. Eller om det var så att vi bara behövde smälta vår harm. Visst, sydspetsen var helt klart en besvikelse, och det skulle vi minsann tala om för andra. Trösten var att ha sett fina vyer från bilen. Och de tre haven. Vi skulle kunna säga att vi varit på Indiens sydspets. Morgonen därpå, när vi var på väg till frukostfiket på stranden, sa Marianne att hon läst på i guideboken innan hon somnat. Och? Jo, jag tror inte att vi kom till sydspetsen, sa hon. Inte kom? Medan min hjärna bearbetade den nya informationen la Marianne fram fakta. Det visade sig att vi vikit av vägen till sydspetsen för att komma till den very nice restaurangen med den riktiga toaletten, den som Mani, omtänksam som han är, hade kört oss till. Enligt kartan i guideboken låg restaurangen och piren och färjan en halv kilometer från själva platsen. Subkontinentens sydligaste spets. Där de tre haven möts. Där man kan doppa ena foten i ett hav och den andra foten i ett annat. Där man av försäljarna kan köpa små påsar med sand från alla tre.

Hade Mani lurat oss? Bara för sin provision från restaurangen? Nej. Självfallet hade han provision, det är så det fungerar i Indien. Men. Mani är indier och han tänker som en indier, och det är inget fel med det. Det var vi, Marianne och jag, som var felet. Vi hade utgått från att den fula kajen med färjan till ön var sydspetsen. Vi frågade inte Mani. Det var vi som bestämde oss för färjan. Det var vi som efter turen till ön bad Mani köra oss hem.

Alltså. Indier tänker inte i flera steg framåt. Min förmåga att i varje situation blixtsnabbt kunna kalkylera de kommande stegen och deras möjliga konsekvenser har jag faktiskt stor nytta av i Indien, har jag upptäckt, men tar jag det för givet att indierna tänker på samma sätt – ja, då har jag blivit ett problem för mig själv. För indiern tänker inte så. Indiern tänker i ett nu. I ett nu finns inga kommande steg. Mani hade inget att vinna på att lura Marianne och mig. Hans indiska logik var solklar. Marianne och jag ville ha lunch på en bra restaurang med riktig toalett. Han tog oss dit. Vi ville ta färjan till ön, och han visade oss till biljettluckan. Vi ville åka hem, och han körde oss hem. Hade vi bett honom köra oss till sydspetsen hade han gjort det. Självklart.

Marianne och jag hade inte gjort hemläxan. Vi klampade in med våra svenska förväntningar på Mani och på hur utflykten skulle organisera sig. Därför stannade vår färd till de tre haven en halv kilometer från sydspetsen. Och det har vi haft mycket roligt åt.

11159985_10153527292314523_5201002044318110642_n

 

 

Hemma

Jag kom hem på skärtorsdan. På Arlanda blåste hårda vindar, gissningsvis från norr. Mellanlandningen i Doha hade varit försenad på grund av sandstorm. Jag hade slumrat till på flyget från Chennai, vilket fortfarande förvånar mig. Hettan, den sydindiska, hade nog haft sitt att säga till om saken.  I vilket fall. Jag var euforisk och bortom mig när jag möttes av familjen i ankomsthallen. Long time no see, och ja – jag hade längtat och de hade längtat, och jag hade inga strumpor i sandalerna men vad gjorde det. Jag var hemma, och det var fantastiskt. Och jag hade varit i Indien i fyra månader, och det hade varit fantastiskt.

Men. Efter två dagars frossande av läckert påskbord (just det, svärsonen är utbildad kock) och efterföljande matkoma anfölls jag av den svenska våren. Pollenallergi heter attacken. Den hade jag inte räknat med, inte i år. Indien hade behandlat mig med stor välvilja. Inga sjukdomar. Inga besvär av något slag. Kroppen i form. Sinnet och känslorna i balans. Välbehag dagarna och nätterna igenom. I det stora hela, för de irritationsmoment som Indien också bjuder på ska jag återkomma till, men de är sanningen att säga ändå exotiska jämfört med det vanliga malandet när tankarna, helt i onödan, står i kö och bara ställer till besvär. Det här sagt bara för att gardera mig. För att inte ta för stora ord i mun. Har jag lärt mig.

Fyra månader pilade iväg. Och inte blev det mycket bloggat inte. Men det kommer. Det är inte så att Indien inte gett mig skäl nog att skriva. Nej, tvärtom, jag har varit uppfylld vareviga dag men inte kunnat komma underfund med vad allt jag varit uppfylld av. Den saken har jag inte heller nu svar på, men det är värt att börja nysta i det. Så att inte allt bara passerar som om ingenting särskilt hänt. Som om de fyra månaderna bara varit sidor i en resehandbok.

Här nedan några bilder jag tog i Wayanad i norra Kerala, på en landsbygd som ännu inte sett många turister:

10247217_10153415131159523_284624556880215574_n 1499582_10153430455499523_3323127266227769662_n 10389274_10153430456404523_1011094682943124353_n 11091234_10153430455679523_3967290610742993487_n 11059793_10153435978974523_397950727208559252_n 11069620_10153430455889523_7459832351746644154_n (2)

 

Mera ayurveda, mera Indien

Nu är Marianne och jag inne på andra halvan av vår 10-dagarskur i ”rejuvenation body-mind”. Och nu, kan jag säga, nu har det blivit riktigt intressant. De här fem sista behandlingarna går enligt Dr Nisha djupt in i de omedvetna, eller kanske de undermedvetna lagren, och när jag frågar vad hon menar med det säger hon att det lugnar ner våra ”formalities”, vilka enligt henne är något typiskt för oss i väst, till skillnad från indierna. Och jag översätter ordet glatt till strukturer, strukturellt tänkande, form, eller varför inte det påtagliga. Våra mallar. Det som går att mäta och jämföra i bättre och sämre, rätt och fel, perfekt och skavankigt och ja – ni vet. Alltså. Nog kan jag se hur jag, för att bara tala för mig själv, får det hett i hjärnan i tid och i otid av allt jag måste planera och styra, medan en indier tänker att det sker det som sker och det är bra med det. Ungefär så. Titta på mig nu: Här sitter jag vid datorn och får krupp av att internetanslutningen bryts för hundrade gången, under det att Dr Nisha seglar sakta förbi och säger hello och jag svarar hello inifrån min lugnaste mask och hoppas hon inte hör tändernas gnissel där bakom masken. Jodå, jag försöker ta in indiernas tidsuppfattning och totala ointresse för hur saker och ting ”borde” vara och gå till. Och jag lär mig, ska ni veta. Jag säger inte nej till förändring när jag vet att den är befogad. Jag säger inte heller att jag måste bli som indierna. Nej. Men jag har en del av dem att lära. Det är det jag har.

Det var det om våra ”formalities” i väst. Där är jag helt med Dr Nisha. Och tänker att nog kunde jag väl också dela med mig lite av den kakan till indierna. För – visst är det väl ändå just de mänskliga och kulturella och allt vad det heter olikheterna som gör livet så intressant? Det där med att försöka klura ut hur den andra och det andra fungerar. Någon visare än jag har sagt att det är i mötet med det annorlunda som vi hittar oss själva. Det ligger något i det, tänker jag.

Jag är nog ganska nyfiken av mig, och som sådan är jag googlare av stora mått. Nu var jag naturligtvis tvungen att se vad svenska internetsidor skriver om den behandling jag får och fick svaret att den lugnar det centrala nervsystemet och ger en djup avslappning. När jag frågade Dr Nisha om detta så sa hon, precis som jag misstänkte, att så ser man det inte i ayurveda. Nej, det gör man inte. Varför? Man delar inte kroppen i det ena och andra ”systemet”. Man talar om helheten body-mind och behandlar helheten body-mind. Så – den behandling jag nu får, den jobbar samtidigt på alla nivåer av mitt ”vara”, om man nu vill kalla det så, vilket då innebär att den går ”djupt”, som hon säger, alltså inte bara på kroppen och dess system och organ, utan hela rasket. Hela paketet. Body-mind. Ungefär så har jag förstått det.

Hur går då behandlingen till? Jo, först är det samma oljemassage som vi fick i den inledande fasen, från minsta hårtopp ner till tårna. Sedan ligger jag på rygg med ett lakan över kroppen och med huvudet aningen bakåtlutat, medan en varm olja droppas ner över min panna i ungefär tjugo minuter. Om jag förstått saken rätt så är det tre punkter där på pannan som är viktiga öppningar till just body-mind där behandlingen gör sitt jobb. Hur det känns? Kraftfullt, det är för närvarande det enda jag kan säga. Kraftfullt.

Här en bild på Dr Nisha´s Vedic Remedies”, som är både ett litet hotell och en ayurvedisk mottagning:

1621903_10153232991999523_4047489625120690184_n

Och så några bilder från en fiskeby lite utanför Kovalam, ifall ni undrar vad jag gör när jag inte ligger på massagebänken:

10933745_10153230284029523_1350218639413413901_n

10931415_10153230272849523_6348211870147657241_n 10924778_10153230270454523_3660777243890985543_n10922461_10153232303389523_2812098861828976454_n

 

 

Nu går jag på ayurveda

Nu går både Marianne och jag på ayurvedisk behandlng. Vi är ju ändå i ayurvedans förlovade land, södra Kerala. Här står klinikerna som spön i backen. En del mottagningar är enkla, andra liknar stora sjukhus eller semesteranläggningar och inkluderar både dyrt boende, specialkost och en uppsjö av behandlingar. Priserna varierar förstås stort. Det är inte säkert att det dyraste är bäst. Vill man prova på en kur i denna urgamla indiska läkekonst är det bäst att gå på rekommendationer. Själv hade jag ingen tanke på ayurveda när jag bestämde mig för en månad i Kerala, men nu sitter jag här, mitt i en 10-dagars ”rejuvenation body-mind”-kur. Som det kan gå. Och jag kan berätta att jag är mer än nöjd.

Så – vad är ayurveda? Här ska inte redogöras för det, för jag har ingen djupgående kunskap om saken. Men. Jag kan berätta det jag snappat upp i samtal med vår Dr Nisha, en härlig kvinna som är både född och ingift in i lång ayurvedisk tradition. Det är hon som basar för stället där vi bor, som är både ett litet hotell och en mottagning med fyra terapeuter. Efter att ha utrett mig tilldelade hon mig en behandlare och valde ut just den örtblandning som min oljemassage skulle bestå av. Massage? Just det, i en och en halvtimme per dag, i tio dagar, blir jag – indränkt i oljorna från topp till tå – knådad och bankad på av en bastant indiska med hårda nypor. Massagen avslutas med att oljan gnids in i kroppen med ganska tunga upphettade påsar som innehåller blad från dessa örtväxter som även de doppas i olja. Ungefär femhundra örter är inblandade, naturligtvis helt giftfria, och oljorna – de kokas ihop lokalt här i Kovalam i två veckor efter recept från Dr Nisha. Det ni!

Det lilla jag förstått av ayurveda är att våra kroppar med åren ”torkar” inifrån, vilket ger oss olika besvär, i mitt fall, för att ta ett exempel, med lederna. Oljan, säger Dr Nisha, är ett medium som hjälper örterna att hitta sina platser i kroppen för att läka den. En ”torr” kropp, om jag förstått saken rätt, kan inte tillgodogöra sig örterna, alltså själva medicinen. Hur länge sitter då effekten i efter en tiodagars behandling? Det beror helt och hållet på hur ”torr” min kropp är. I varje fall kommer behandlingen att fortsätta jobba på i kroppen efteråt, ett antal månader och kanske upp till närmare ett år. Vilket betyder att om ett år är det dags för en ny kur – eller kanske en av de mer djupgående kurerna, av vilka den längsta är nästan två månader. Det ni, säger jag igen.

Har jag då råd med behandlingen? Jodå, det har jag, och det har säkert ni också om ni kommer till Indien. Min kur på tio dagar, med 90 minuters terapi per dag, kostar lite över 2000 svenska kronor. De pengarna hade jag tänkt spendera på utflykter med utgångspunkt i Kovalam. Nu blev det inte så, för min kompis Marianne och jag har var sin behandling efter varandra på eftermiddagarna, och sedan följer dusch och hårtvätt, så vår lediga tid här inskränker sig till morgon, förmiddag och kväll. Men, vi använder vår tid väl. Upp tidigt, njuta av frukost vid havet, sedan följa fiskarnas morgonrutiner och ta en promenad eller rickshaw till någon av byarna och stränderna där vi slipper den största strömmen av turister – alltså våra likar. För våra likar ser vi nog av hemma, tycker vi.

Nu säger Dr Nisha att man kan under behandlingens gång få symtom av olika slag, som trötthet eller mer ont eller kanske att känslorna kommer i svall… Marianne har blivit trött medan jag känner mig mer energisk, men allt kan ju ändras i ett huj. Vad vet man? Ingenting. Även det här är ett äventyr, och faktiskt helt oplanerat. Men är det inte just det oplanerade och outstakade som bara det i sig kan vara en ”rejuvenation”-kur? Jo, det tror jag i alla fall.

På bilden nedan sköljs noten efter nattens fångst:

10689588_10153227664214523_8750824940119761402_n